Månad: september 2018

Med stort M. Definitvt. Idag skulle hon ha fyllt 70 år. Hon blev 51. Dödsdagen är 27.4. Jag opererades den 26.4 och kommer således att ha årskontroll vid samma tidpunkt.

Besökte hennes grav idag. Det blir inte så ofta. Hon finns däremot i tankarna nästan dagligen. Även tidigare men kanske ännu oftare nu, eftersom hon också hade bröstcancer. Hon insjuknade första gången vid dryga 40 och då var yngsta barnen i 4-5-årsåldern. Jag förstod aldrig vad det riktigt var hon hade, förrän hon fick sitt andra återfall tio år senare. Minns nog besök på sjukhus men med ganska neutrala känslor. Ingen dramatik. Mamma tappade heller aldrig håret och verkade inte så sjuk, åtminstone inte i ett barns ögon. Själv uppskattade hon de tio extra åren hon fått efter första diagnosen.

I samma veva som man får äran att bli förälder får man ett eller flera liv att prioritera framom sitt egna. Det gör ju också att man vill spara dem från det ena och det andra. Min lilla pratkvarn har reflekterat över det här med döden. I början av sommaren sa hon att om någon i hennes familj, förutom hunden, skulle dö så skulle hon hoppa från kyrktaket i samband med begravningen. Ganska starka ord! Vi diskuterade det förstås; att ingen håller på att dö just nu, det ska man inte fundera på utan njuta av varje dag och göra vad man kan för att inte bli sjuk eller råka ut för olyckor. Och att man kommer över och kan fortsätta leva även efter stora sorger. Det naturliga är dock att föräldrar inte ska behöva begrava sina barn. Det skär i hjärtat och river i själen varje gång man hör eller läser om sådana tragedier för visst finns det av dem. En hel del. Mamma upplevde det också.

Grattis Mamma och tack för alla år av kärlek och glädje. Din tankspriddhet, din höga röst, ditt skratt samt rödhårigheten lever vidare i mina syskon och mig. Vissa av oss yrar på mer än andra men alla har vi klarat oss tack vare varandra och ett starkt nätverk av släkt och vänner. Oj, vad jag önskar att mina barn får ens hälften så många goda minnen av mig!

Du var så god, du var så glad. Du lämnade bara goda minnen kvar.

Jo, det finns det. Inget ont som inte har nåt gott med sig. I mitt fall åtminstone. Alla onda ting och tragiska livsöden går det kanske inte att hitta något ljus i. Åtminstone inte på direkten men jag har lyckan att ha en lååång lista på goda ting i vardagen och nu under helgen upplevde jag ett par.

Hemkommen efter ett härligt bröllop (TACK L&A samt barnvakterna!), inte så mycket sömn men pigg och nöjd. Det var jag som körde.  Skönt att komma smidigt hem från herrgården. Hade nog tagit ett och annat glas vin annars men söndagsstämningen kan man man ju inte klaga över! Den är bättre än efter det genomsnittliga bröllopsfirandet som undertecknad haft glädjen att närvara vid.

Att göra sig festfin. Utan hår och med två och en halv ögonfrans per öga var det en ganska snabb process. Strumpbyxorna (måste vara en man som uppfunnit dem) orsakade största krånglet. Märkte att jag lyckats sätta på dem bak-och-fram. Detta par råkade nämligen ha en lapp där bak, vilket jag inte märkt på strumpbyxor tidigare. Baby- och småbarnsstrumpisar är lätta att se skillnad på men dammodeller inte lika. Varför?! Hmpf. I brist på träning och erfarenhet har jag använt metoden att kolla in fotdelen. Man brukar se åt vilket håll fötterna vänder sig och på så sätt kunna lista ut vad som är fram och bak. Oavsett har man ju 50% chans att gissa rätt. Så gjorde jag igår och märkte ingen lapp förrän strumpbyxorna var på. Då börjar man inte med av och på igen. Näe. Inte jag iallafall. Risken att ha sönder dem är högre än 50%. Dessutom hade jag antagligen hunnit töja på rumpdelen redan, som egentligen var framdel, så att jag hade haft en kängurupåse runt magen. Så jag gick där gladeligen med lapp på magen. Och måste vrida och korrigera strumpbyxorna då och då, eftersom fotdelen började vrida sig. De satt ju åt fel håll. Suck. 

Men det var det ingen som märkte. Läs: påpekade. Det gör man väl inte. Jag blev till och med uppbjuden av den stilige kapten brudgummen så det kan ju inte ha varit SÅ illa med strumphälar på fotryggen. Tur jag hade långklänning! Annars hade jag nog tvingats vända på dem. Lantisen på fin fest. Dubbelsuck.

Jag och mina väninnor hade en intressant diskussion under vår sommarträff om att vara vegan och ta steget längre – hålla sig till såna produkter som dött av sig själv. Fallit från trädet eller busken till exempel. Det finns faktiskt en dylik diet! Det heter frukterianism och går alltså ut på att inte skada växten eller plantan. Det här lärde jag mig av filmen Notting Hill. Jo, har sett den förut men nu då jag ligger i halvdvala lämpar den sig för en ny omgång.

Som motvikt till romantiska komedier har jag mina studier. Förra veckan två närvarodagar och igår kom uppgifterna. Suck. Abstraktioner, datalogiskt tänkande, algoritmer och annat som hör till artificiell intelligens. Måste ta itu med uppgifterna omedelbart, innan koncepten helt försvinner ur hjärnkontoret. Mycket kaffe (som för stunden smakar illa) och fram med datalogiska tänkandet. Det finns väl nånstans. Och nej, pappa, jag behöver INTE hjälp. Det vet du! Barnvaktning nog titt som tätt men inte vad gäller att lösa tilings puzzle game med kortast möjliga drag. Du kan ju prova vad du kommer fram till och sen kan vi jämföra resultaten. Utgångsläget är följande:

4    2

6    1   3

7    5   8

Det ska alltså föreställa ett rutfält med en tom ruta och lösningen är att siffrorna kommer i rätt ordning 1 -> 8. Lycka till! Skoluppgiften tar inte slut där, må jag tillägga. Om nån tycker det här är enkelt. Hmpf.

(bäst att uppdatera asap innan folk börjar ringa igen)

Lite nervöst var det inför blodproven som denna gång togs endast samma morgon som behandlingen var inplanerad, vilket alltså var igår. Hittills har de tagits föregånde fredag och de senaste gångerna har jag dessutom kommit pånytt på måndagen eftersom neutrofilerna varit för låga eller ett av levervärdena högt. Medan jag väntade på resultaten jobbade jag lite. Gick igenom ett EU-direktiv och utredde dess inverkan på vår verksamhet, gjorde agenda till fredagens möte och annat intressant.

Det kom ett sms om resultaten. Nu var allt perfekt! Liten överdrift där; visst har värdena småningom blivit sämre men de ligger fortfarande inom referensvärdena eller såpass lite över/under så behandlingen kan fortsätta som planerat. Rapporten av den flintskallige, tatuerade, manlige sjukskötaren (som tycker det är diskriminerande att knappen som man kallar på hjälp med har en bild på en kvinnlig sköterska) var ungefär ”riktig bra värden med tanke på hur länge behandligen och medicineringen pågått”. Rödbetsjuicen! Tömde (igen) en flaska under veckoslutet. Vill man bli frisk, så får man lida pin. Eller – vill man dricka vin, får man lida pin. Det blev lite sånt också nämligen.

Eftermiddagen och kvällen gick åt att leta efter festklänning inför lördagens bröllop. En utmaning i dessa mellansäsongstider. Men lyckades till sist hitta en kombination inom budgetramen som torde uppfylla kriterierna för att bli insläppt i såväl kyrka som festlokal. Hoppas jag. Satsar på att sympatipoängen täcker eventuellt gap mellan etiketten och min utstyrsel.

Knappt tolv timmar efter behandlingen och två doser capecitabine svagare, har jag så gott som inga känningar ännu. Nu blir det lunchförberedelser och biltvätt (insidan. Höstsolen är grym och avslöjar diverse kladd på fönstren samt damm på andra ytor). Förstaklassisten lovade jag möta från skolan och kombinerar det med rastning av hunden. Längre än det tänkte jag inte planera utan väntar på bakslag i måendet.

Regn och rusk bjöd gårdagen på.

Ingen fara brudparet L&A, jag kommer att vara mindre suddig på lördag. Finslipar dancemovesen också. Om nån tycker det är nödvändigt.

 

 

Nja, mer friska vindar. Inte så mycket nytt. Kaffe, hundpromenad, romantiskt komedi. Historien upprepar sig från igår. Förutom att jag igår skippade kaffet och hundpromenaden. Men vaknade upp som en ny människa! Det var en snabb förkylning, hoppas det inte kommer bakslag. Att vila och till stor del sova dygnet runt tycks verkligen fungera. Jag var beredd att åka in till akuten inatt också; varnade till och med äldsta flickan, att om jag inte är där när hon vaknar så vet hon var jag är. Men jag hittade inte febertermometern. Så jag visste inte om jag hade feber. Eller ja, det kändes som kanske lite högre kroppstemperatur än normalt (”stegring” heter det på finlandssvenska. Hmm, vad månne det betyder i Sverige. Med lite fantasi kan man föreställa sig…..) men inte över 38, vilket är gränsen enligt instruktionerna. Grym huvudvärk hade jag också på kvällen och efter ett par timmars kamp var jag tvungen att ge upp och ta en tablett mot det. Alltså jag ville ju veta om febern skulle stiga och försökte undvika smärtstillande och febernedsättande medicin men det lyckades inte, eftersom eventuell feber försvann senast i det skedet. Och jag vaknade som sagt upp i morse igen. Betydligt kryare.

Friska vindar ute och inne idag! Härligt! Nu kan jag på riktigt se fram emot lördagens grannfest och den sista iv-dosen på måndag! Livet, jag är här igen! Om än tillfälligt. Räknar med att vara sängliggande i minst två dagar nästa vecka.

 

Det kommer samtal från närmaste kretsen eftersom jag inte uppdaterat bloggen på ett tag. Bäst att aktivera sig. Men det har ju inte hänt nåt! Efter några stabila dagar av normalt leverne – lugnet före stormen – blev det igår action på flera fronter.

Jag träffade min vikarie över en kopp kaffe i stan för genomgång av vissa aktuella ärenden och ett större möte som är på kommande nästa vecka. Man känner sig som en konsult. En förmånlig en (eller ja, förmånlig och förmånlig. Lite hur man räknar…)! Förmånlig kan också betyda bra. Sådeså. Jag var också på läkarmottagning som gällde strålbehandlingen. Första behandlingen är inbokad till den 15.10 och strålning ges under varje vardag i fem veckors tid. Detta för att ytterligare minska risken för återfall. Lokalt åtminstone.

Vaknade igår med ont i halsen och snuva. Igår kväll kände jag mig på gränsen till febrig och var beredd att hoppa i bilen för att köra till akuten, vilket vi med inget immunförsvar blivit tillsagda att göra om febern stiger. Men det blev bättre under natten och jag vaknade upp i morse. Snorig fortfarande men ingen feber. Hoppas den håller sig borta! Skulle inte vilja skjuta upp den sista behandlingen som är inplanerad till kommande måndag, 17.9. Några dagar tid att krya på sig! Kör med romantiska komedier, ingefära och färskpressad rödbetsjuice med granatäpple. Bra mycket godare än bara rödbeta.

Jag uppfyllde inte så många riskfaktorer vad gäller att insjukna i bröstcancer. De är bland annat övervikt, för lite motion, stor alkoholkonsumtion, rökning. Risken ökar om man fött barn sent i livet eller inte alls och inte ammat. 

Mitt BMI är på gränsen till överviktig och visseligen överskrider midjemåttet det optimala med några cm, men jag klassar mig som ganska normalt byggd iallafall. Dricker måttligt. Motionerar mycket! Första barnet fick jag som 25-åring och ammade alla tre. Senaste åren har jag inte ätit så mycket rött kött heller. Det har bara blivit så.

Vad gäller risken för förnyande uppfyller jag däremot flera faktorer. Jag är ung (under 40 är ungt i detta avseende. Sådeså), har trippelnegativ sort och tumören var stor (över fem cm). Ki-67 indexet, som beskriver cellernas delningshastighet (tror jag), var 90 för min del. En siffra på över 50 anses vara hög (enligt vissa källor är gränsen för ”högt värde” 20%) och öka risken för återfall. Dock finns det även dom som blivit friska med ett ki-67 värde på 80%. Och jag hade alltså 90. Det här har jag googlat. Så tro på det eller googla igen. Eller fråga nån som vet. Mig kvittar det. 90% är iallafall en hög andel enligt matematikens grundprinciper. Typ.

Eftersom rond 1 ser ut att gå vägen, funderar jag redan på rond 2. Kroppen verkar klara gifterna ganska bra så jag känner mig nog hoppfull inför kommande ronder också. Vad annat kan man göra? ”Mister du hoppet mister du allt”. Tacksam över allt jag redan välsignats med, men visst vore det roligt att hinna till Hawaii en vacker dag också. Och sommarstuga vore mysigt. Och att löpa halvmaraton på under två timmar. Nya joggingskor behövs före det. Mina är riktigt slitna av den tuffa behandlingen och höga användningsgraden under gångna sommaren. Stackrarna.

Cancern kan ju vara genetiskt betingad också; jag väntar på tid till ärftlighetskonsult under hösten. Och så kan det hända att riskfaktorerna för hormonell och icke-hormonell (som jag har) är olika. Men det här inlägget blir tråkigt och betydelselöst då. Så nu låtsas vi att min sjukdom inte är ärftlig och att icke-hormonell har samma riskfaktorer. Skönt att inte skriva vetenskapligt. Man kan bara hitta på saker så länge man informerar läsaren om det. Lätt som en plätt.

Så det blir att vänta och se. Under tiden ska jag slita sönder mina skor så jag verkligen blir tvungen att skaffa nya. Idag blir det två rundor. Gjorde en kort med hunden och sen blir det en längre ikväll. Mors lilla lathund lade sig ner för att dricka under promenaden på hela 3 km.

Ju längre behandlingen pågått, desto svagare blir kroppen. Helt logiskt, eftersom den inte hinner återhämta sig under en giftfri vecka. Nu börjar det kännas. Förra veckan var som sagt ganska dålig och även om jag tyckte jag mått ganska bra de senaste dagarna, är jag nog tröttare än vanligt och konditionen klart sämre. Blodtrycket har varit lågt också; 95/55 igår och nu ikväll 105/60. Jag har naturligt lågt blodtryck (tack pappa för generna! Hade gärna lämnat godissuget oärvt men allt kan man inte begära), men nu har det blivit lägre än normalt för mig. Kanske ätit hälsosammare och motionerat mer än vanligt. Måste fråga läkaren när vi träffas nästa vecka. Det är inte ett akut problem. Jag och min man har googlat.

Ännu lyser solen, även on skuggorna blivit längre; behandlingen (rond 1 åtminstone) är på slutrakan så jag hinner inte lida av tunga dagar alltför länge. Räknar med att sista dosen kommer att göra mig ännu lite sämre än vad jag blev efter den senaste. Men det är den sista!

I jakten på en passande bild gjorde jag en 2 km längre runda än planerat. Tycker nog den var värd besväret. Om jag får säga det själv. Gåggade (mest gågg, mindre jogg) i 11 km och kom hem med denhär: