Månad: september 2019

Jag ska träffa några härliga väninnor över helgen och planerar en liten överraskning (är ganska säker på att de inte hinner läsa detta – aktiva kärriärmammor som de är alla fyra och min blogg har varit mindre aktiv de senaste månaderna…). Jag har ständiga samvetskval över hur fruktansvärt dålig jag är på att hålla kontakt med dem och ta initiativ för att hitta på något tillsammans “innan det är för sent”. Men den här träffen är det jag som står bakom och nu tänkte jag på samma gång göra något litet extra för dem. Det är min tur nu och jag vill att de ska förstå hur viktiga de är, trots att det kan bli lite glest mellan träffarna… Vi kommer att ha så roligt – det är jag övertygad om! Deras stackars 40-åriga ögon (mina är endast 39 än) kommer inte att se så värst utvilade ut efter två dagars tårar (av skratt), salt mat och en massa vin! Vi ska vara försiktiga med drinkar i olika färger. Inte bra för hälsan eller förståndet.

Dagens bild innehåller ett meddelande från en mycket kär liten kille. Han vet, han.

Så har det gått ett år sedan mammas 70-årsdag. Åh, vilken stålmormor- och farmor hon hade varit! 19 år sedan hon gick bort och så gott som dagligen finns hon i mina tankar. Vi talar om henne med barnen då och då. Jag tror inte att barnbarnen hade fått lära sig alltför många husmorsknep och handarbetstricks (ursäkta, mamma, men så värst händig var du nog inte), men däremot hade de blivit överösta av kärlek, värme och skratt! Ni hade fjantat ihop er hela bunten – du och dina (för tillfället) åtta barnbarn.

Att känna saknad och samtidigt tacksamhet över någons bortgång är en enorm fördel. En lättnad. Det finns så många livsöden så det är inte alls självklart att man ens efter en lång tid kan hitta positiva tankar till följd av en förlust av en när och kär. Jag tror på visdomen om att tiden läker såren till stor del men att ärren blir kvar och att vissa är större och mer smärtsamma än andra.

Några rosor för dig på Din dag. Med saknad.

Så värst stilla kan man väl knappast påstå. Men det rullar, vilket är huvudsaken.

Nu är det höst. Jag funderar hur jag ska göra med min halvårs-kontroll, som jag tänkt gå på egen bekostnad. I programmet hör årskontroller och jag var ju på den första i vintras redan. Då talade jag med sjuksköterskan om att eventuellt gå på kontroll under hösten, eftersom jag uppfyller flera riskfaktorer för återfall. Hon tyckte att om det känns så, så kan jag kontakta dem på offentliga sidan också, att det nog ordnar sig via dem om jag får ångest. Nu är det då endast ångesten som saknas. För mig känns det svårt att ringa och tigga mig till en undersökning som inte hör till det normala vårdprogrammet eftersom jag inte har några symptom. Samtidigt vet jag att risken för återfall är påtaglig.

Jag bläddrade igenom gamla meddelanden från då jag blev sjuk och informationen spred sig till vänner, släkt, arbetskompisar och andra bekanta. Där finns så mycket bra material att göra en minnesbok av! Om det blir ett dåligt slut på historien (man får inte glömma att det är möjligt!), så ska jag samla in alla vackra ord jag fått och lämna dem åt familjen.

Hösten är inte alls tokig.