Månad: december 2018

Vi diskuterade nyårslöften på jobbet förra veckan. Det var för övrigt riktigt lugnt både i trafiken och på kontoret. Om man inte hade skolbarn och på så sätt ”tvungen” att hålla semester under skolloven, vore det ytterst lockande att jobba just under loven och hålla ledigt under random-vardagsveckor istället. Kanske om sisådär 10 år. Men ja, tillbaka till nyårslöften. Jag skulle kunna tänka mig att lova några saker:

1. Ät lite mindre choklad (utan noggrannare definition)
2. Träffa väninnorna lite oftare
3. Löp halvmaraton på 2h (egen tidtagning. Inga tävlingar eller evenemang. Det är så trångt)
4. Bjud pappa på middag (eller försök åtminstone. Om inte han gör det)
5. Följ med symptom, förändringar i kroppen och ta genast kontakt med sjukvården om sådana upptäcks

Alltså om jag gav nyårslöften. Ganska bra lista, om jag får säga det själv.

Ikväll har vi äran att fira i det bästa sällskapet. Syster och bror med familjer. Tack för att ni finns! Ja, även lillaste brodern ❤️ (som dock hade bättre program för sig på nyårsafton än att hänga på bilmattan i lekrummet och köra med sin gudsons nya biltransport. Konstigt!). Tack pappa och Familjen. Ett gäng knasiga, vilda, smarta, söta och skräniga yrbollar med stora ❤️ Tack släkt och vänner. Tänk att just jag råkat ha så fina individer i min omkrets. Poängterar ”invidider”. Som ett kollektiv bildar ni en salig ocg högljudd röra, må jag säga! Tack svägerskorna och svärföräldrarna för ett fantastiskt välkomnande i familjen för 20 år sedan och en härlig kontakt sedan dess. Tack för födelsedagspresenten! Må 2019 bringa er med krämpor bättre hälsa och bespara er från olycka. Tack Finland. Tack för sjukvården, för naturen, för stabil mark och politisk situation. Tack för de första 40 åren som blir fyllda under året som kommer. Ser fram emot 40 till! Men vi tar ett år åt gången. Och inatt börjar nästa! Skål och Gott Nytt (h)År!!!

Nu då jag är i uppföljningsfasen och inte går på behandlingar eller läkarmottagningar, märker jag att jag blir lite utanför. Det är konstigt, svårt att förklara. Jag har börjat läsa andras erfarenheter och följa med livsöden för att ”hålla mig kvar” bland dem. Dem som är sjuka. Kanske för att inte glömma att uppskatta tiden man har. Vilket jag nog alltid gjort men kanske inte riktigt så mycket som nu, under denhär lugna tiden. Det härliga, normala livet. Samtidigt håller jag mig beredd på ett eventuellt nytt varv genom att läsa om andras liv. Jag kan inte lämna den möjligheten utanför, att detta är lugnet före stormen. Jag kan såklart inte veta vad som händer och när. Det vet ju ingen, men med min diagnos är risken för återfall påtaglig. Min typ av cancer uppfyllde flera faktorer som ökar risken för återfall. Tanken på att insjukna blir mer konkret än hos friska människor som kan ”råka ut för vadsomhelst”. Ja, visst, såklart men allvarligt! Man går inte omkring och tänker sådär, att vad som helst kan hända. Inte om man inte gör sig påmind om situationen och det gör jag genom att vara med i andras sjukdomsförlopp.

En kort förklaring på varför jag inte vill lämna allt det där bakom mig. För det är kanske inte i det förflutna. Det kan vara framtid också. Denna fas kan vara en mellanakt. En dröm som jag kanske vaknar upp ifrån och då vill jag kunna hantera den situationen så bra som möjligt.

Jag har läst om flera kvinnor, unga, vars bröstcancer spritt sig snabbt och de har fått dödsdomen i 30-40-årsåldern, även yngre. De har små barn och är oroliga över om barnen kommer att minnas dem. Jag har kommit längre än så, redan nu. Tror nog barnen minns denna skrikhals. Frågan är på vilket sätt… Kanske det går att göra bot och bättring ännu, innan det är för sent, genom att bli en pepparkaksdoftande, förklädesklädd mor med röda kinder och en röst som Muminmamman. Åtminstone imorgon på julafton! God jul!

Dagarna fylls av jobb och barnens skol- och hobbyrelaterade ärenden och tillställningar. Speciellt december är riktigt hektisk med alla julförberedelser och julkonserter. Jag har börjat på flere inlägg under den senaste månaden, men inte fått dem färdigformulerade innan informationen eller ämnet blivit för gammal för att publiceras. Tankarna snurrar på ungefär som vanligt. Eller ja, inte riktigt som vanligt, eller som förut. Jag känner mig nämligen, om möjligt, mer tankspridd än vanligt och väldigt glömsk. Mitt i ett samtal kan jag tappa bort den röda tråden (oftast finns det faktiskt en!) och måste leta bland en massa material som snurrar omkring i huvudet. Lite som att vara färgblind i ett bollhav. Svårt att få tag på just den rätta färgen. Nåväl. Detta är kanske det nya ”normala”. Vänja sig, eller vänta att färgsinnet kommer tillbaka och bollarna blir lättare att hitta igen.

Igår var vi på skolans julfest som hölls i två delar pga utrymmesbrist. Min man och jag hade äran att vara med och njuta av två luciatåg, 30 x alla barnen firar jul -ramsor (nej, man kan inte få för mycket av ”alla barnen”), två gånger allsång Nu tändas tusen juleljus, en gång Midnatt råder, en tomteteater och en massa vackra sånger framförda av skolbarnen. Så duktiga! Lilltjejen vår var riktigt nervös innan men hon fixade sin ramsa: ”Alla barnen gick in i kyrkan utom Inga, för hon skulle ringa”.

Idag står en 17 timmars arbetsresa med bil, flyg, färja, taxi och tåg på programmet. I skrivande stund är jag ca halvvägs. Puust! Slutspurt före jullovet!