Var tvungen att släpa in mig till det mest Corona-drabbade sjukvårdsdistriktet för årskontroll idag. Körde med egen bil och decinfierade händerna i varje automat (de var MÅNGA) i sjukhuset. Det var ganska lugnt där på cancerkliniken. Tror inte de behandlar så många Corona-patienter just där.
Mammografi och ultraljud stod på programmet. Det gick väl bra. Inget särskilt syntes på bilderna (men som jag påpekade åt en väninna – cancern förnyar sig var den vill när den vill och det var endast bröstkorgen och armhålarna som avbildades). Däremot fick min språkliga begåvning sig en törn…
Jag är väldigt van med att använda finska som arbetsspråk. Det har jag gjort under de senaste 15 åren och jag har ofta hört att det inte märks att finska inte är mitt mordersmål. Min senaste arbetsintervju gick på finska och efter att jag pladdrat på i flera minuter frågade konsulten hur det är med min svenska. Jag fick jobbet. Privata diskussioner och small talk har jag problem med. Jag knagglar och stammar, hittar inte orden och kan i allmänhet inte riktigt uttrycka mig. Idag var ultraljudsläkaren exceptionellt pratsam, på gränsen till nyfiken. Han började med att fråga hur jag mår och hur det gick på mammografin och sådär. Jag stammade något till svar och hastigt frågade han om jag hellre talar svenska. Jo tack, GÄRNA!
Blodprov nästa vecka (kul. Så kan man googla lite igen för att göra sig påmind om vilka värden som indikerar vilka sjukdomar) och sen ska det väl bli en onkolog-träff i ngt skede. Den tiden har jag inte fått än. Bara att vänta. Som blomrabatten på våren. Suck.
Liljekonvaljer och cancer 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.