Månad: november 2018

Idag hade jag min sista strålbehandling. Därmed är behandlingen för denna gång avslutad och jag övergår till uppföljningsfasen. Jag har läkartid nästa vecka, så då får jag säkert mer information.

Jag började jobba förra veckan och vilket mottagande! Härligt att vara tillbaka! Tack alla! Barnen däremot undrade hur länge jag tänker jobba och när jag blir hemma igen. Ja, hur trevligt det än var att få blommor, choklad och champagne, hoppas jag att det inte blir flera avbrott och att inga välkomstkommittéer behövs! Av den här orsaken. Fritt fram att komma med gåvor och mutor av andra orsaker, förstås…

Alltså på riktigt. Bilderna tagna på samma ställe utan någonsomhelst redigering. Så grått det varit den senaste veckan och tiodygnsprognosen ser dessvärre likadan ut. Suck. Nu inser jag också att mitt goda humör och mitt välmående alldeles säkert påverkats av årstiden. Vilken ”tur” att få diagnosen i mitten av april. Tänkt om den kommit nu! Då alla rumpnissar och grådvärgar omkring mig kryper in i sina skrymslen och jagar ut mörkret och tröttheten istället.

Men det kunde varit värre. Det är vindstilla och uppehåll. Fredag och farsdagshelg med de bästa på kommande! Bastu och soffhörnet väntar!

Nu har jag blivit bestrålad i drygt tre veckor och huden ser bra ut. Lite rödaktig precis under halsen men inga besvär. Röntgensköterskorna har också konstaterat att huden klarat sig väldigt bra och att jag antagligen kommer att komma lindrigt undan. Hårhudad som man är.

Håret måste jag nog färgbehandla. Det känns lite för grått för mig. Det må vara hur trendigt som helst men jag är inte redo för det. Visseligen kan färgen ännu ändras, håret är så kort än. En julklapp åt mig?

I oktober uppmärksammades bröstcancern i och med rosa bandet -kampanjen. Man vill sprida kännedom om hur allmän bröstcancern är, hur lite folk vet och förstår och sist men inte minst, samla in pengar till cancerfoskningen. Ett effektivare sätt att sprida kännedom om att bröstcancerpatienter finns överallt vore, enligt min åsikt, att inte använda peruker eller mössor/dukar. Vips, ser gatubilden annorlunda ut och bröstcancern blir mer konkret än vad den blir med en rosa bandet -pins på skjortkragen. Detta har jag dock inte vågat föreslå för mina ”medsystrar”. Det kommer ganska tydligt fram att man inte vill gå med flinten bar om det finns andra alternativ och tanterna kan bli upprörda. Men effektivt vore det! Om man nu vill sprida budskapet om att ”vi” finns överallt. Och varför inte? Varför inte prata än mer öppet om det? Jag förstår inte. Jag slänger ut mig om mitt tillstånd till höger och vänster. På gott och ont har jag märkt… Vissa blir lite förskräckta och visst kommer det lite extra blickar då man går med flinten bar. Folk undrar väl om man är hårlös pga cellgifter eller något annat. Säkert skulle det också ändras om det fanns fler av oss. Också vi som mår bra, kan leva sgs normalt. Vore det inte bra att visa att det finns av oss som mår bra också? En cancerbehandling behöver inte ta knäcken på oss och det budskapet borde komma fram. Då skulle de nydiagnostiserade inte heller behöva bli helt förstörda utan se hoppet från början. Nu känns det som att ett cancerbesked betyder livets slut. Tyvärr finns det en lång lista på värre saker och öden i världen än bröstcancer hos vuxna kvinnor.

Bilden från söndagen, då jag fick familjen med(tvingad) på skogsutflykt.

Jag har ännu inte hört något från förra måndagens (22.10) magnetröntgen av nedre ryggen. Det slog mig att resultaten redan kan finnas i e-tjänsten och bingo! Jag hittar ”degenerativ skleros”. Hm.

Det här med ”degenrativ” låter inte så bra. Exempel på degenerativa sjukdomar är MS, ALS och demens. Å andra sidan är diskbråck och ischias ”degenerativa ryggsjukdomar”. Ischias har jag faktiskt självdiagnostiserat mig flera gånger; första gången under graviditeten för 14 år sedan.

Skleros i sin tur var lite jobbigt att hitta information om. Åtminstone göra en vidareförklaring på, eftersom det oftast förekommer i samband med någon annan term (multipel skleros till exempel). Varsågod och googla om det intresserar.

Nåväl, kanske bäst att invänta läkarens tolkning. Hon torde känna till fler knep att klura ut orsaken bakom medicinska besvär än undertecknad i samarbete med wikipedia. Gissar hursomhelst på ischias. Tror inte det är något desto konstigare.

Yngsta flickan ringde med både dåliga och goda nyheter medan jag ännu var i stan efter strålbehandlingen. Den dåliga nyheten var att hon hade vinglat ner i diket med sin cykel på vägen hem från skolan. Hon hade fått ett sår och börjat gråta. ”Men mamma, den goda nyheten är att jag lever!!” Detsamma får jag väl säga och önska skön helg på det!