Man kan nästan hålla på hur långt som helst i vilken situation som helst och komma på relativiteter. Eller vad det heter. Vad som kunde vara bättre eller sämre.
Under min sjukdomstid har tankarna på annan plats och tid blivit starkare. Funderingar över livsöden runtom i världen och i framtiden. Nya forskningsresultat visar att den arktiska isen smälter ännu snabbare än vad som tidigare befarats. Naturkatastroferna avlöser varandra, plastavfallet i haven smälter till kemikalier och det industrialiserade jordbruket gör jordmånen oanvändbar redan om 60 år. För att inte tala om konkreta skador som vi människor orsakar varandra. Allt från mobbning bland barn och unga, våld och missbruk i hemmen till terroristattacker och krig. I allt detta är min cancer ett ganska litet problem. På individnivå större, visst, speciellt om utgången blir en förlust. Men ändå – världen är för många en dyster plats och den kan ta slut fortare än vi anar.
Jag såg en film idag, om en pojke som somnade i en tågvagn och hamnade flera tusen km från sin hemstad. Efter många om och men blev han adopterad till en familj i Australien. Filmen baserar sig på en sann historia. I slutet av filmen berättas att 80 000 barn försvinner i Indien varje år. Så många tragedier i världen.
Här är dagen vacker. Just nu, just här. Men hur ser det ut annanstans? Eller imorgon? Vad väntar bakom krönet?
Liljekonvaljer och cancer 