Författare: liljekonvaljerochcancer

sedan min mamma gick bort i spridd bröstcancer. Hon insjuknade för tredje gången under vårvintern 2001. Minns dödsbeskedet riktigt tydligt. Timmarna och dagarna efter det är dimmiga av tårar. Den vackraste tiden på året blev för vår del den mörkaste.

Tiden gör sitt, dagarna ljusnar. Mamma finns i tankarna nästan dagligen. Det är alltid något som dyker upp och som gör att tankarna går tillbaka till den tiden och till mamma. Hon finns överallt. Versen som vi barn valde till dödsannonsen stämmer så väl:

Du finns hos i fågelsången,

i stjärnenatten och soluppgången.

I blommors doft, i vindens sus,

i vågens glitter, i havets brus.

Härliga vinterdagar har vi bakom oss! Var ute på promenad med hunden och yngsta dottern i helgen. Hon kom på idén att samtidigt plocka upp hundbajs som lämnats här och var längs vägarna. Ser inte så trevligt ut mot den vita snön och ännu mindre trevligt på våren då det börjar smälta. Vi hade påsar med oss och det finns påsar i ställningar längs vägarna så det var inget problem.

Vi hade en tydlig arbetsfördelning: jag plockade upp, hon höll i påsen som vi samlade bajset i. Hon sa ‘tack’ för varje lort. Sen böt vi roller. Jag höll i påsen och fick bajset. Men sa ingenting. Efter en stund frågade hon ”Varför säger du inte ‘tack’, mamma?” Tja, det känns väl liksom att kräva lite för mycket, att man ska tacka för bajset. Vi skrattade. Lärdom: kom ihåg att vara tacksam. Speciellt då du får hjälp med att städa upp skiten.

Vardagen rullar på. För det mesta. Speciellt under dessa COVID-19 -tider är det en ytterst positiv sak. Att kunna konstatera att ”allt är som vanligt”. En liten påminnelse om min personliga risk fick jag dock för några veckor sen, då jag nåddes av beskedet att en f.d. kollega somnat in till följden av spridd bröstcancer. Hon var i min ålder och insjuknade första gången ett år före mig. Vi träffades första gången på jobbet då hon genomgick cytostatikabehandling. Ungefär tre år efter att hon insjuknat första gången, fick hon symptom som visade sig vara cancer i såväl lungor som hjärna. Hon var så full av liv, så glad och godhjärtad. Ett drygt år efter det gick hon bort. Tack för att jag fick känna dig, K, och vila i frid.

Min födelsedag infaller här i adventstid. Det blev uppvaktning med sång och paket på morgonen före jobbet (kortet av yngsta dottern fick jag redan några dagar innan, hon kunde inte vänta till riktiga dagen). På kvällen bjöds jag på sushi i skenet av tända ljus och brasa i sällskap av familjen. Ett samhälle med begränsningar i rörelsefriheten och sociala umgänget har sina positiva sidor!

Välkommen år nr 42!

Var tvungen att släpa in mig till det mest Corona-drabbade sjukvårdsdistriktet för årskontroll idag. Körde med egen bil och decinfierade händerna i varje automat (de var MÅNGA) i sjukhuset. Det var ganska lugnt där på cancerkliniken. Tror inte de behandlar så många Corona-patienter just där.

Mammografi och ultraljud stod på programmet. Det gick väl bra. Inget särskilt syntes på bilderna (men som jag påpekade åt en väninna – cancern förnyar sig var den vill när den vill och det var endast bröstkorgen och armhålarna som avbildades). Däremot fick min språkliga begåvning sig en törn…

Jag är väldigt van med att använda finska som arbetsspråk. Det har jag gjort under de senaste 15 åren och jag har ofta hört att det inte märks att finska inte är mitt mordersmål. Min senaste arbetsintervju gick på finska och efter att jag pladdrat på i flera minuter frågade konsulten hur det är med min svenska. Jag fick jobbet. Privata diskussioner och small talk har jag problem med. Jag knagglar och stammar, hittar inte orden och kan i allmänhet inte riktigt uttrycka mig. Idag var ultraljudsläkaren exceptionellt pratsam, på gränsen till nyfiken. Han började med att fråga hur jag mår och hur det gick på mammografin och sådär. Jag stammade något till svar och hastigt frågade han om jag hellre talar svenska. Jo tack, GÄRNA!

Blodprov nästa vecka (kul. Så kan man googla lite igen för att göra sig påmind om vilka värden som indikerar vilka sjukdomar) och sen ska det väl bli en onkolog-träff i ngt skede. Den tiden har jag inte fått än. Bara att vänta. Som blomrabatten på våren. Suck.

Jag fick bl.a. presenkort till en Personal Trainer i 40-årspresent. PT:n visade sig vara väldigt upptagen och då jag i november tog kontakt var det svårt att hitta lämpliga tider. Jag bestämde mig för att flytta träffen till januari, för att på bästa möjliga sätt komma igång och inte störas av ett påfrestande jullov med diverse tillfälliga ändringar i kost- och motionsvanor. Sagt och gjort – för två veckor sen träffades vi och tycker nog att det gick över alla förväntningar! Programmet var bra, varierande, på gränsen till roligt! Jag gjorde det hemma några dagar senare, främst för att inte glömma bort det genast. Överraskande viktigt med detaljer, andning och teknik, riktning på armar, ben, fötter och rygg när man böjer och svänger, lyfter och vrider. Så nu har jag faktiskt redan fyra gånger bakom mig och tanken är att köra programmet två gånger per vecka. Därtill aerobisk träning, raska promenader och joggingrundor.

Träffade väninnorna precis efter att jag kört mitt första träningspass och det var någon lustigkurre som hade läst statistik över gymanvändare. Visar sig (föga överraskande) att antalet användare når sin höjd i januari och augusti. Samt att meddeltalet per månad för användare är 1,3. Nu har jag visserligen redan gjort fler träningspass än det, men endast en på gymmet. De andra hemma. Så jag måste ännu hinna med 0,3 ggr för att komma över medeltalet. Inplanerat till torsdag!

Jag fyllde 40 och har ännu inte gjort slag i saken vad gäller extra kontrollen vid privatkliniken för att utesluta återfall redan i detta skede. Det skulle ju bli min födelsedagspresent åt mig. Men jag fick en resa till Alperna iallafall! Vem behöver cancerkontroll när man kan lämna bekymren bakom sig?

Onkologen (samma som jag träffade allra första gången efter diagnosen i april ifjol) ringde upp mig för ett par veckor sedan för att gå igenom mitt fall och alternativen för en kontroll. Jag hade själv tänkt mig en datortomografi, som är mer noggrann. Läkaren påpekade att det inte finns studier som visar på någon nytta vad gäller extra kontroller utöver de vanliga som ingår i uppföljningsprogrammet. Man kan möjligtvis ha upptäckt återfall/spridning tidigare än man gjort annars, men det har i slutskedet inte gett bättre resultat. Å andra sidan finns det inte så färska studier, tillade han.

Alternativen för en extra kontroll (avbildning) är i praktiken helkroppstomografi och magnetröntgen. En helkroppstomografi utsätter kroppen för strålning, vilket inte är att rekommendera. Magnetröntgen är inte lika noggrann; riktigt små ändringar i lungorna, till exempel, syns inte i den. 

Helkroppstomografin kostar ungefär hälften så mycket som magnetröntgen. En avbildning – oavsett vilken – kan dessutom orsaka behov för vidare undersökningar även om man i slutskedet inte hittar några cancerceller eller andra allvarligare hälsoproblem. Men då bör man ändå gå hela vägen för att utesluta problem. Vilket i sin tur orsakar ytterligare kostnader.

Summa summarum tyckte onkologen att en magnetröntgen kunde vara att rekommendera, om man själv upplever behov för det och med ovannämnda villkor och risker i minnet.

Så nu vet jag inte vad jag skall göra. Min aggressiva sort kan ju sova fortfarande då avbildningen görs och sen vakna till liv månaden därpå. Och jag kan ju inte springa på kontroller var tredje månad heller. Kanske det blir en kompromiss så jag går den under nästa år, då det gått 1 ½ – 2 år från det att behandlingen avslutats.

Blir ingen bild idag heller. En vecka till julafton – nästa bild får bli en julig en!

Så blir det.

Redan under behandlingen funderade jag på risken för återfall och om jag vill göra flera eller mer omfattande kontroller än de som hör till det normala uppföljningsprogrammet. Årsbesiktningarna betyder blodprov, ultraljud och mammografi, avbildning endast av bröstkorgen. Hittills har jag inte gjort slag i saken. Dels vill jag tro på sjukvården vi har, att den bästa möjliga planen är gjord för just mig. Och så har jag varit lite snål också… Eller sparsam. Eftersom jag skulle bekosta en extra kontroll själv.

Igår fick jag ett sorgligt besked från en tidigare arbetskompis. Hon är positiviteten själv, glad, godhjärtad, vänlig och extremt trevlig. Men det tycks inte cancern bry sig om (ibland skulle man vilja rösta. Om 30% av folket drabbas av cancer så skulle man vilja välja den elakare och mer negativa delen). Hon är i min ålder och fick samma diagnos som jag för tre år sedan, dock var hennes tumör betydligt mindre då den opererades. Nu under hösten har man hittat metastaser på hjärnan och i lungorna. Det hon hittills vet är att hon kommer att få cellgifter under resten av sitt liv. Det var avgörande faktorn.

Jag kontaktade cancerkliniken för att få en mer omfattande avbildning nu under vintern eller i samband med nästa årskontroll. Icke! Eftersom jag inte kan ljuga, åtminstone inte åt främlingar, fick jag ingen avbildning på begäran. Det görs endast på basen av symptom. Förståeligt, visst, för annars skulle väl största delen av patienterna vilja ha en helkroppsavbildning, för säkerhets skull.

Så det blev samtal till privatkliniken istället. På måndag ringer läkaren för att ge ett förslag på lämpligt paket åt mig. Med kostnadsförslag. Grattis på 40-årsdagen åt mig!

Det är så grymt grått och mörkt från morgon till kväll så ingen bild. Verkligen inget att minnas.

Jag ska träffa några härliga väninnor över helgen och planerar en liten överraskning (är ganska säker på att de inte hinner läsa detta – aktiva kärriärmammor som de är alla fyra och min blogg har varit mindre aktiv de senaste månaderna…). Jag har ständiga samvetskval över hur fruktansvärt dålig jag är på att hålla kontakt med dem och ta initiativ för att hitta på något tillsammans “innan det är för sent”. Men den här träffen är det jag som står bakom och nu tänkte jag på samma gång göra något litet extra för dem. Det är min tur nu och jag vill att de ska förstå hur viktiga de är, trots att det kan bli lite glest mellan träffarna… Vi kommer att ha så roligt – det är jag övertygad om! Deras stackars 40-åriga ögon (mina är endast 39 än) kommer inte att se så värst utvilade ut efter två dagars tårar (av skratt), salt mat och en massa vin! Vi ska vara försiktiga med drinkar i olika färger. Inte bra för hälsan eller förståndet.

Dagens bild innehåller ett meddelande från en mycket kär liten kille. Han vet, han.

Så har det gått ett år sedan mammas 70-årsdag. Åh, vilken stålmormor- och farmor hon hade varit! 19 år sedan hon gick bort och så gott som dagligen finns hon i mina tankar. Vi talar om henne med barnen då och då. Jag tror inte att barnbarnen hade fått lära sig alltför många husmorsknep och handarbetstricks (ursäkta, mamma, men så värst händig var du nog inte), men däremot hade de blivit överösta av kärlek, värme och skratt! Ni hade fjantat ihop er hela bunten – du och dina (för tillfället) åtta barnbarn.

Att känna saknad och samtidigt tacksamhet över någons bortgång är en enorm fördel. En lättnad. Det finns så många livsöden så det är inte alls självklart att man ens efter en lång tid kan hitta positiva tankar till följd av en förlust av en när och kär. Jag tror på visdomen om att tiden läker såren till stor del men att ärren blir kvar och att vissa är större och mer smärtsamma än andra.

Några rosor för dig på Din dag. Med saknad.

Så värst stilla kan man väl knappast påstå. Men det rullar, vilket är huvudsaken.

Nu är det höst. Jag funderar hur jag ska göra med min halvårs-kontroll, som jag tänkt gå på egen bekostnad. I programmet hör årskontroller och jag var ju på den första i vintras redan. Då talade jag med sjuksköterskan om att eventuellt gå på kontroll under hösten, eftersom jag uppfyller flera riskfaktorer för återfall. Hon tyckte att om det känns så, så kan jag kontakta dem på offentliga sidan också, att det nog ordnar sig via dem om jag får ångest. Nu är det då endast ångesten som saknas. För mig känns det svårt att ringa och tigga mig till en undersökning som inte hör till det normala vårdprogrammet eftersom jag inte har några symptom. Samtidigt vet jag att risken för återfall är påtaglig.

Jag bläddrade igenom gamla meddelanden från då jag blev sjuk och informationen spred sig till vänner, släkt, arbetskompisar och andra bekanta. Där finns så mycket bra material att göra en minnesbok av! Om det blir ett dåligt slut på historien (man får inte glömma att det är möjligt!), så ska jag samla in alla vackra ord jag fått och lämna dem åt familjen.

Hösten är inte alls tokig.