Nåväl. Så värst krokig har den väl inte varit. Inte känts lång heller. På måndag börjar strålbehandlingen och den här veckan har jag hunnit med både lite jobb- och studieresor. Förbereder mig för att börja jobba igen – på riktigt – och det ser jag fran emot! Jag känner dock lite press eftersom en del faktiskt tycks vänta på att jag ska komma tillbaka. Hjälp! Vad tror dom jag ska klara av? Eller reda ut? Om jag varit aningen tankspridd och onödigt kvick i vändningarna tidigare känner jag mig som en yrboll nu! Måste förbereda mig lite. I smyg! Haha!
Den första rundan av cancerbehandling börjar vara på bättre sidan nu. Strålbehandlingen borde inte vara så jobbig som cytostatikan var. Eller kunde ha varit. Borde ha varit. Oftast är. Jag hade turen att klara mig ganska bra. Tror inte att mina nära och kära har lidit så mycket heller. Efter första chocken åtminstone. Jag har blivit jättebra emottagen av alla. Liksom normalt. Man läser ju historier där sjuklingar klagar över hur de blir behandlade efter diagnos. Stackare.
Efter att i fem dagar suttit och ätit var det skönt att ta sig en runda ikväll. Det blev en tia i km. Några uppförsbackar var jag tvungen att gå i. Skogsrundan som jag oftast gör har många långa uppförsbackar. Det är en lång och krokig rutt.
Jag tog ett glas vin efter bastun. Ja ja, karcinogent och bla bla. Det var inte ens första glaset den här veckan. Men iallafall. Pratkvarnen som har svar på tal i de flesta situationer blev orolig: ”Var försiktig. Om du dricker mycket vin får du en sixpack som morfar har”. Jaså. En sån.
Liljekonvaljer och cancer 