S(Vett) och etikett

Jag får ju inte tvätta det strålbehandlade området med tvål, inte använda deodorant eller hudlotion. Endast i fall av symptom finns det en kräm på apoteket som rekommenderas men bäst vore om det räcker med saltomslag (jag fick ett recept) om huden blir röd och börjar klia.

Nåja. I fredags kom jag till strålbehandligen, klädde överkroppen bar och lade mig på britsen. Armarna ska sträckas upp (det finns handtag för händerna). Då kände jag den. Det var lite pinsamt, om än knappast ovanligt för sköterskorna där. Stickande, obehaglig. Där var den. Svettlukten.

Nä nu blir det allt deodorant under helgen. Mindre svett och mera vett. Jag och tre härliga (vuxna) brudar ska ut och kryssa! Tänkte klara mig med frukost till middagen. Skål!

Svett och etikett.jpeg

Tillräckligt frisk för att vara sjuk

Det krävdes lite hjärngymnastik att komma fram till rätt avdelning i måndags. Dels är sjukhuskomplexet ett stort område av olika byggnader och dels pågår renoveringsarbeten på området. Jag hade inbokat tid för magnetröntgen före strålbehandlingen. Magnetröntgen för att kolla upp icke-ryggradsreumatism. Läkaren hör av sig nästa vecka.

Jag gick som vanligt till centret för cancersjukdomar och anmälde mig till automaten. Men i systemet fanns endast strålbehandlingen så jag gick till informationsdisken. Expediten intstruerade mig till en annan byggnad. Ut igen, traska runt staketen av byggnadsarbeten. Hittar en ny ingång, provar den. Med alternativen ”triangelsjukhuset” eller ”tornsjukhuset”. Ole, dole, doff –  väljer tornsjukhuset.

Vandrade omkring i en stor aula av väntande patienter och rullande sjukhusbäddar. Sen hittade jag en informationsskylt med avdelningen för ”röntgen”. Måste ju vara det. Också ”magnetröntgen” görs säkert där. Sagt och gjort, jag följer svarta linjen till ”röntgen” och anmäler mig vid disken igen (finns ingen automat. Annars hade jag valt den). Jag får nya instruktioner; fortsätt längs svarta linjen, ta hissen till våning T. Ok. Iväg igen. I något skede ser jag så vilsen ut så en manlig skötare undrar vad jag letar efter. Han visar mig vidare och efter några automatdörrar kommer jag äntligen fram. Puust! Tur att jag var i tid OCH hade förmåga att röra mig, kommunicera, följa instruktioner och navigera mig fram.

Nå. Det här var dock inte slutdestinationen *himlar med ögonen*. Nu fick jag anmäla mig och byta byxor. Jag valde de mörkare gröna. Men ångrade mig; borde ha ragit de rosa eftersom jag fick behålla min skjorta och den hade olika nyanser av rosa och pink. Storlek M. Trevligt! Bort med smycken och lösbröst men skorna och rocken fick vara på eftersom vi skulle gå ”yttre vägen”. Nu fick jag en lapp med instruktioner i tre steg. Ta hissen till 1. våningen. Följ svarta linjen. Vänta i väntrum 2. Det här fixade jag utan pit stops och utan att vistas utomhus?!

Väntade en stund och bevittnade finska nationalsången på tv. Vi har vunnit den senaste Formel 1 -deltävlingen ser det ut som. Efter en stund blev jag hämtad av en sköterska. Och nu gick vi utomhus. In i en barack som stod på gården. Ett himla skrammel i maskineriet och avbildningen gjord på ca 15 minuter. Jag kommer inte ihåg att den förra maskinen hade lika högt ljud. Tiden förgyller minnen, sägs det ju.

Suck. Att ”följa svarta linjen” var inte så enkelt som man kunde tänka sig. Men jag klarade mig som sagt och hann tillbaka till strålbehandlingen i god tid. Än finns det hjärn- och fysisk verksamhet i kroppen.

Tillräckligt frisk

Strålbehandlingen i gång

Dag nr tre idag, av 25. Här skulle man nog allt önska sig digital och mobil utveckling. Känns liksom lite onödigt att släpa sig in till kliniken för ca 5 minuter. Och då har jag inte ens så lång väg men det tar ungefär en timme då jag åker kommunalt. Med diverse snuskgubbar och hostande tanter. I detta glest befolkade land finns det en och annan som har >100km till sin klinik. Suck. Tänk om man kunde uppfinna en app som med hjälp av mobilens kamera kunde skicka strålarna på rätta platser digitalt (det är jättenoga så inte t.ex. hjärtat får strålning). Kan väl inte vara omöjligt med tanke på alla möjliga finesser det finns nuförtiden. (där lät jag allt som en stenåldersgumma)

Nåväl, hur som helst så går det smidigt och tillsvidare smärtfritt. Eventuella biverkningar kommer 1-2 veckor efter att behandlingen börjat och kan vara som värst flera veckor efter att den tagit slut. Besvären blir som solbränna; klåda, utslag, svullnad osv. och behandlas med lätt salva och saltomslag. Under hela den här tiden ska man inte använda deodorant på den sidan och inte heller tvätta sig med tvål. Så den som vill bjuda in mig på kaffe eller gästa mig – om någon lukt uppenbarar sig samtidigt, kan det vara jag. Men var inte så hård. Jag är ju trots allt cancerpatient och mig måste man vara snäll med. Sådeså.

Kusligt Halloween-väder det var under jogging- och cykelturen ikväll. Wow!

7EA58D72-22B1-4C2E-B918-8015A05D79CA

I svampskogen

I skrivande stund sitter jag i väntrummet till strålbehandlingen. Vackert väder idag också. Igår var det extremt varmt för oktober så det blev en dag utomhus. Visserligen hängde en del av kroppen innanför bilens väggar då jag städade den invärtes. Det blev aldrig av den där ena dagen för nån vecka sen som jag tänkt göra det och sen dess har det regnat och/eller blåst så pass att arbetet inte känts särskilt lockande. Men nu så. Hon glänser, röda diamanten min. Visserligen hörs det lite biljud som gnissel och gnäll men hon rullar på. 10 år ung och enligt besiktningsmannen rostig som om hon fiskats upp från havsbottnen. Men det syns inte utanpå. 

Svampskogen blev belöningen för allt slit (annat gårds- och hushållsarbete stod också på programmet. Inte bara biltvätt). Jag, yngsta flickan och hunden for iväg med burkar i högsta hugg. Hittade trattkantereller för en soppa ungefär. Sjuåringen tyckte vi skule plocka björkticka också. En svamp som man kan göra te av. Hon hade googlat. Jag vågade dock inte lita på hennes sakkunskap så trädsvampen fick bli kvar. 

A long and winding road

Nåväl. Så värst krokig har den väl inte varit. Inte känts lång heller. På måndag börjar strålbehandlingen och den här veckan har jag hunnit med både lite jobb- och studieresor. Förbereder mig för att börja jobba igen – på riktigt – och det ser jag fran emot! Jag känner dock lite press eftersom en del faktiskt tycks vänta på att jag ska komma tillbaka. Hjälp! Vad tror dom jag ska klara av? Eller reda ut? Om jag varit aningen tankspridd och onödigt kvick i vändningarna tidigare känner jag mig som en yrboll nu! Måste förbereda mig lite. I smyg! Haha!

Den första rundan av cancerbehandling börjar vara på bättre sidan nu. Strålbehandlingen borde inte vara så jobbig som cytostatikan var. Eller kunde ha varit. Borde ha varit. Oftast är. Jag hade turen att klara mig ganska bra. Tror inte att mina nära och kära har lidit så mycket heller. Efter första chocken åtminstone. Jag har blivit jättebra emottagen av alla. Liksom normalt. Man läser ju historier där sjuklingar klagar över hur de blir behandlade efter diagnos. Stackare.

Efter att i fem dagar suttit och ätit var det skönt att ta sig en runda ikväll. Det blev en tia i km. Några uppförsbackar var jag tvungen att gå i. Skogsrundan som jag oftast gör har många långa uppförsbackar. Det är en lång och krokig rutt.

Jag tog ett glas vin efter bastun. Ja ja, karcinogent och bla bla. Det var inte ens första glaset den här veckan. Men iallafall. Pratkvarnen som har svar på tal i de flesta situationer blev orolig: ”Var försiktig. Om du dricker mycket vin får du en sixpack som morfar har”. Jaså. En sån.

874F16C7-CEBD-4FAF-9B56-ED138846E662

Allt är relativt

Man kan nästan hålla på hur långt som helst i vilken situation som helst och komma på relativiteter. Eller vad det heter. Vad som kunde vara bättre eller sämre.

Under min sjukdomstid har tankarna på annan plats och tid blivit starkare. Funderingar över livsöden runtom i världen och i framtiden. Nya forskningsresultat visar att den arktiska isen smälter ännu snabbare än vad som tidigare befarats. Naturkatastroferna avlöser varandra, plastavfallet i haven smälter till kemikalier och det industrialiserade jordbruket gör jordmånen oanvändbar redan om 60 år. För att inte tala om konkreta skador som vi människor orsakar varandra. Allt från mobbning bland barn och unga, våld och missbruk i hemmen till terroristattacker och krig. I allt detta är min cancer ett ganska litet problem. På individnivå större, visst, speciellt om utgången blir en förlust. Men ändå – världen är för många en dyster plats och den kan ta slut fortare än vi anar.

Jag såg en film idag, om en pojke som somnade i en tågvagn och hamnade flera tusen km från sin hemstad. Efter många om och men blev han adopterad till en familj i Australien. Filmen baserar sig på en sann historia. I slutet av filmen berättas att 80 000 barn försvinner i Indien varje år. Så många tragedier i världen.

Här är dagen vacker. Just nu, just här. Men hur ser det ut annanstans? Eller imorgon? Vad väntar bakom krönet?

272437E2-48FA-4D9F-94DA-618E47F47407

Sista pillret

Idag var sista cytostat-dagen. Tog de tre sista capecitabine-tabletterna i förrgår och börjar se fram emot normaliserat smaksinne, bättre kondition och längre hår. Så har det gått fyra månader. Första docetaxel-dosen fick jag den 1.6. Dagen före skolavslutningen. 

Två behandlingsfria veckor framför mig och den 15.10 ska strålbehandlingen börja. Som det nu ser ut börjar jag jobba i november, medan den behandlingen pågår, men om det blir så ömt så jag inte kan ha kläder på mig får jag väl tänka om. Har läst om såna erfarenheter.

Hälsade på en barndomsvän i måndags. Vi hade inte setts på år. Ja, minns inte när senast. Men pladdret gick på som det aldrig funnits något avbrott. Med somliga har man den kontakten. Tacksam! 

Igår var jag på ett möte på kontoret och i svampskogen efter det, vilket betyder rensning och stekning idag. Morgondagen är programfri och på fredag blir det läkarbesök med mellanbarnet. Snipp snapp snut, sen är veckan slut!

Höstmörkret börjar infinna sig. Än så länge betyder det enbart förhöjd mysfaktor.

 

 

 

Till minnet av Mamma

Med stort M. Definitvt. Idag skulle hon ha fyllt 70 år. Hon blev 51. Dödsdagen är 27.4. Jag opererades den 26.4 och kommer således att ha årskontroll vid samma tidpunkt.

Besökte hennes grav idag. Det blir inte så ofta. Hon finns däremot i tankarna nästan dagligen. Även tidigare men kanske ännu oftare nu, eftersom hon också hade bröstcancer. Hon insjuknade första gången vid dryga 40 och då var yngsta barnen i 4-5-årsåldern. Jag förstod aldrig vad det riktigt var hon hade, förrän hon fick sitt andra återfall tio år senare. Minns nog besök på sjukhus men med ganska neutrala känslor. Ingen dramatik. Mamma tappade heller aldrig håret och verkade inte så sjuk, åtminstone inte i ett barns ögon. Själv uppskattade hon de tio extra åren hon fått efter första diagnosen.

I samma veva som man får äran att bli förälder får man ett eller flera liv att prioritera framom sitt egna. Det gör ju också att man vill spara dem från det ena och det andra. Min lilla pratkvarn har reflekterat över det här med döden. I början av sommaren sa hon att om någon i hennes familj, förutom hunden, skulle dö så skulle hon hoppa från kyrktaket i samband med begravningen. Ganska starka ord! Vi diskuterade det förstås; att ingen håller på att dö just nu, det ska man inte fundera på utan njuta av varje dag och göra vad man kan för att inte bli sjuk eller råka ut för olyckor. Och att man kommer över och kan fortsätta leva även efter stora sorger. Det naturliga är dock att föräldrar inte ska behöva begrava sina barn. Det skär i hjärtat och river i själen varje gång man hör eller läser om sådana tragedier för visst finns det av dem. En hel del. Mamma upplevde det också.

Grattis Mamma och tack för alla år av kärlek och glädje. Din tankspriddhet, din höga röst, ditt skratt samt rödhårigheten lever vidare i mina syskon och mig. Vissa av oss yrar på mer än andra men alla har vi klarat oss tack vare varandra och ett starkt nätverk av släkt och vänner. Oj, vad jag önskar att mina barn får ens hälften så många goda minnen av mig!

Du var så god, du var så glad. Du lämnade bara goda minnen kvar.

24CE3ED2-EC41-44F2-A010-53073850B827

Fördelar

Jo, det finns det. Inget ont som inte har nåt gott med sig. I mitt fall åtminstone. Alla onda ting och tragiska livsöden går det kanske inte att hitta något ljus i. Åtminstone inte på direkten men jag har lyckan att ha en lååång lista på goda ting i vardagen och nu under helgen upplevde jag ett par.

Hemkommen efter ett härligt bröllop (TACK L&A samt barnvakterna!), inte så mycket sömn men pigg och nöjd. Det var jag som körde.  Skönt att komma smidigt hem från herrgården. Hade nog tagit ett och annat glas vin annars men söndagsstämningen kan man man ju inte klaga över! Den är bättre än efter det genomsnittliga bröllopsfirandet som undertecknad haft glädjen att närvara vid.

Att göra sig festfin. Utan hår och med två och en halv ögonfrans per öga var det en ganska snabb process. Strumpbyxorna (måste vara en man som uppfunnit dem) orsakade största krånglet. Märkte att jag lyckats sätta på dem bak-och-fram. Detta par råkade nämligen ha en lapp där bak, vilket jag inte märkt på strumpbyxor tidigare. Baby- och småbarnsstrumpisar är lätta att se skillnad på men dammodeller inte lika. Varför?! Hmpf. I brist på träning och erfarenhet har jag använt metoden att kolla in fotdelen. Man brukar se åt vilket håll fötterna vänder sig och på så sätt kunna lista ut vad som är fram och bak. Oavsett har man ju 50% chans att gissa rätt. Så gjorde jag igår och märkte ingen lapp förrän strumpbyxorna var på. Då börjar man inte med av och på igen. Näe. Inte jag iallafall. Risken att ha sönder dem är högre än 50%. Dessutom hade jag antagligen hunnit töja på rumpdelen redan, som egentligen var framdel, så att jag hade haft en kängurupåse runt magen. Så jag gick där gladeligen med lapp på magen. Och måste vrida och korrigera strumpbyxorna då och då, eftersom fotdelen började vrida sig. De satt ju åt fel håll. Suck. 

Men det var det ingen som märkte. Läs: påpekade. Det gör man väl inte. Jag blev till och med uppbjuden av den stilige kapten brudgummen så det kan ju inte ha varit SÅ illa med strumphälar på fotryggen. Tur jag hade långklänning! Annars hade jag nog tvingats vända på dem. Lantisen på fin fest. Dubbelsuck.

440FA3D8-2F86-4590-85C6-CF08D4D86A89

Man lär så länge man lever

Jag och mina väninnor hade en intressant diskussion under vår sommarträff om att vara vegan och ta steget längre – hålla sig till såna produkter som dött av sig själv. Fallit från trädet eller busken till exempel. Det finns faktiskt en dylik diet! Det heter frukterianism och går alltså ut på att inte skada växten eller plantan. Det här lärde jag mig av filmen Notting Hill. Jo, har sett den förut men nu då jag ligger i halvdvala lämpar den sig för en ny omgång.

Som motvikt till romantiska komedier har jag mina studier. Förra veckan två närvarodagar och igår kom uppgifterna. Suck. Abstraktioner, datalogiskt tänkande, algoritmer och annat som hör till artificiell intelligens. Måste ta itu med uppgifterna omedelbart, innan koncepten helt försvinner ur hjärnkontoret. Mycket kaffe (som för stunden smakar illa) och fram med datalogiska tänkandet. Det finns väl nånstans. Och nej, pappa, jag behöver INTE hjälp. Det vet du! Barnvaktning nog titt som tätt men inte vad gäller att lösa tilings puzzle game med kortast möjliga drag. Du kan ju prova vad du kommer fram till och sen kan vi jämföra resultaten. Utgångsläget är följande:

4    2

6    1   3

7    5   8

Det ska alltså föreställa ett rutfält med en tom ruta och lösningen är att siffrorna kommer i rätt ordning 1 -> 8. Lycka till! Skoluppgiften tar inte slut där, må jag tillägga. Om nån tycker det här är enkelt. Hmpf.