Hår och hud

Nu har jag blivit bestrålad i drygt tre veckor och huden ser bra ut. Lite rödaktig precis under halsen men inga besvär. Röntgensköterskorna har också konstaterat att huden klarat sig väldigt bra och att jag antagligen kommer att komma lindrigt undan. Hårhudad som man är.

Håret måste jag nog färgbehandla. Det känns lite för grått för mig. Det må vara hur trendigt som helst men jag är inte redo för det. Visseligen kan färgen ännu ändras, håret är så kort än. En julklapp åt mig?

I oktober uppmärksammades bröstcancern i och med rosa bandet -kampanjen. Man vill sprida kännedom om hur allmän bröstcancern är, hur lite folk vet och förstår och sist men inte minst, samla in pengar till cancerfoskningen. Ett effektivare sätt att sprida kännedom om att bröstcancerpatienter finns överallt vore, enligt min åsikt, att inte använda peruker eller mössor/dukar. Vips, ser gatubilden annorlunda ut och bröstcancern blir mer konkret än vad den blir med en rosa bandet -pins på skjortkragen. Detta har jag dock inte vågat föreslå för mina ”medsystrar”. Det kommer ganska tydligt fram att man inte vill gå med flinten bar om det finns andra alternativ och tanterna kan bli upprörda. Men effektivt vore det! Om man nu vill sprida budskapet om att ”vi” finns överallt. Och varför inte? Varför inte prata än mer öppet om det? Jag förstår inte. Jag slänger ut mig om mitt tillstånd till höger och vänster. På gott och ont har jag märkt… Vissa blir lite förskräckta och visst kommer det lite extra blickar då man går med flinten bar. Folk undrar väl om man är hårlös pga cellgifter eller något annat. Säkert skulle det också ändras om det fanns fler av oss. Också vi som mår bra, kan leva sgs normalt. Vore det inte bra att visa att det finns av oss som mår bra också? En cancerbehandling behöver inte ta knäcken på oss och det budskapet borde komma fram. Då skulle de nydiagnostiserade inte heller behöva bli helt förstörda utan se hoppet från början. Nu känns det som att ett cancerbesked betyder livets slut. Tyvärr finns det en lång lista på värre saker och öden i världen än bröstcancer hos vuxna kvinnor.

Bilden från söndagen, då jag fick familjen med(tvingad) på skogsutflykt.

Hår och hud.jpg

Röntgenresultat och nyheter

Jag har ännu inte hört något från förra måndagens (22.10) magnetröntgen av nedre ryggen. Det slog mig att resultaten redan kan finnas i e-tjänsten och bingo! Jag hittar ”degenerativ skleros”. Hm.

Det här med ”degenrativ” låter inte så bra. Exempel på degenerativa sjukdomar är MS, ALS och demens. Å andra sidan är diskbråck och ischias ”degenerativa ryggsjukdomar”. Ischias har jag faktiskt självdiagnostiserat mig flera gånger; första gången under graviditeten för 14 år sedan.

Skleros i sin tur var lite jobbigt att hitta information om. Åtminstone göra en vidareförklaring på, eftersom det oftast förekommer i samband med någon annan term (multipel skleros till exempel). Varsågod och googla om det intresserar.

Nåväl, kanske bäst att invänta läkarens tolkning. Hon torde känna till fler knep att klura ut orsaken bakom medicinska besvär än undertecknad i samarbete med wikipedia. Gissar hursomhelst på ischias. Tror inte det är något desto konstigare.

Yngsta flickan ringde med både dåliga och goda nyheter medan jag ännu var i stan efter strålbehandlingen. Den dåliga nyheten var att hon hade vinglat ner i diket med sin cykel på vägen hem från skolan. Hon hade fått ett sår och börjat gråta. ”Men mamma, den goda nyheten är att jag lever!!” Detsamma får jag väl säga och önska skön helg på det!

Marken fryser och håret växer

Det var en arbetskompis jag stötte på under helgen som konstaterade att håret vuxit sen sist vi sågs (2 1/2 vecka sedan). Man märker det inte själv lika bra men en tillbakablick i mobilens kamerarulle bekräftar att det faktiskt växer fort! Härligt! Nu kvarstår den stora frågan: kommer det att bli grått?! Det går lyckligtvis att åtgärda om så vore fallet. Bilden förvränger verkligheten  lite.

Idag är det fyra veckor sedan jag tog min sista cyto-tablett. Det tar sig!

Marken fryser.jpeg

S(Vett) och etikett

Jag får ju inte tvätta det strålbehandlade området med tvål, inte använda deodorant eller hudlotion. Endast i fall av symptom finns det en kräm på apoteket som rekommenderas men bäst vore om det räcker med saltomslag (jag fick ett recept) om huden blir röd och börjar klia.

Nåja. I fredags kom jag till strålbehandligen, klädde överkroppen bar och lade mig på britsen. Armarna ska sträckas upp (det finns handtag för händerna). Då kände jag den. Det var lite pinsamt, om än knappast ovanligt för sköterskorna där. Stickande, obehaglig. Där var den. Svettlukten.

Nä nu blir det allt deodorant under helgen. Mindre svett och mera vett. Jag och tre härliga (vuxna) brudar ska ut och kryssa! Tänkte klara mig med frukost till middagen. Skål!

Svett och etikett.jpeg

Tillräckligt frisk för att vara sjuk

Det krävdes lite hjärngymnastik att komma fram till rätt avdelning i måndags. Dels är sjukhuskomplexet ett stort område av olika byggnader och dels pågår renoveringsarbeten på området. Jag hade inbokat tid för magnetröntgen före strålbehandlingen. Magnetröntgen för att kolla upp icke-ryggradsreumatism. Läkaren hör av sig nästa vecka.

Jag gick som vanligt till centret för cancersjukdomar och anmälde mig till automaten. Men i systemet fanns endast strålbehandlingen så jag gick till informationsdisken. Expediten intstruerade mig till en annan byggnad. Ut igen, traska runt staketen av byggnadsarbeten. Hittar en ny ingång, provar den. Med alternativen ”triangelsjukhuset” eller ”tornsjukhuset”. Ole, dole, doff –  väljer tornsjukhuset.

Vandrade omkring i en stor aula av väntande patienter och rullande sjukhusbäddar. Sen hittade jag en informationsskylt med avdelningen för ”röntgen”. Måste ju vara det. Också ”magnetröntgen” görs säkert där. Sagt och gjort, jag följer svarta linjen till ”röntgen” och anmäler mig vid disken igen (finns ingen automat. Annars hade jag valt den). Jag får nya instruktioner; fortsätt längs svarta linjen, ta hissen till våning T. Ok. Iväg igen. I något skede ser jag så vilsen ut så en manlig skötare undrar vad jag letar efter. Han visar mig vidare och efter några automatdörrar kommer jag äntligen fram. Puust! Tur att jag var i tid OCH hade förmåga att röra mig, kommunicera, följa instruktioner och navigera mig fram.

Nå. Det här var dock inte slutdestinationen *himlar med ögonen*. Nu fick jag anmäla mig och byta byxor. Jag valde de mörkare gröna. Men ångrade mig; borde ha ragit de rosa eftersom jag fick behålla min skjorta och den hade olika nyanser av rosa och pink. Storlek M. Trevligt! Bort med smycken och lösbröst men skorna och rocken fick vara på eftersom vi skulle gå ”yttre vägen”. Nu fick jag en lapp med instruktioner i tre steg. Ta hissen till 1. våningen. Följ svarta linjen. Vänta i väntrum 2. Det här fixade jag utan pit stops och utan att vistas utomhus?!

Väntade en stund och bevittnade finska nationalsången på tv. Vi har vunnit den senaste Formel 1 -deltävlingen ser det ut som. Efter en stund blev jag hämtad av en sköterska. Och nu gick vi utomhus. In i en barack som stod på gården. Ett himla skrammel i maskineriet och avbildningen gjord på ca 15 minuter. Jag kommer inte ihåg att den förra maskinen hade lika högt ljud. Tiden förgyller minnen, sägs det ju.

Suck. Att ”följa svarta linjen” var inte så enkelt som man kunde tänka sig. Men jag klarade mig som sagt och hann tillbaka till strålbehandlingen i god tid. Än finns det hjärn- och fysisk verksamhet i kroppen.

Tillräckligt frisk

Strålbehandlingen i gång

Dag nr tre idag, av 25. Här skulle man nog allt önska sig digital och mobil utveckling. Känns liksom lite onödigt att släpa sig in till kliniken för ca 5 minuter. Och då har jag inte ens så lång väg men det tar ungefär en timme då jag åker kommunalt. Med diverse snuskgubbar och hostande tanter. I detta glest befolkade land finns det en och annan som har >100km till sin klinik. Suck. Tänk om man kunde uppfinna en app som med hjälp av mobilens kamera kunde skicka strålarna på rätta platser digitalt (det är jättenoga så inte t.ex. hjärtat får strålning). Kan väl inte vara omöjligt med tanke på alla möjliga finesser det finns nuförtiden. (där lät jag allt som en stenåldersgumma)

Nåväl, hur som helst så går det smidigt och tillsvidare smärtfritt. Eventuella biverkningar kommer 1-2 veckor efter att behandlingen börjat och kan vara som värst flera veckor efter att den tagit slut. Besvären blir som solbränna; klåda, utslag, svullnad osv. och behandlas med lätt salva och saltomslag. Under hela den här tiden ska man inte använda deodorant på den sidan och inte heller tvätta sig med tvål. Så den som vill bjuda in mig på kaffe eller gästa mig – om någon lukt uppenbarar sig samtidigt, kan det vara jag. Men var inte så hård. Jag är ju trots allt cancerpatient och mig måste man vara snäll med. Sådeså.

Kusligt Halloween-väder det var under jogging- och cykelturen ikväll. Wow!

7EA58D72-22B1-4C2E-B918-8015A05D79CA

I svampskogen

I skrivande stund sitter jag i väntrummet till strålbehandlingen. Vackert väder idag också. Igår var det extremt varmt för oktober så det blev en dag utomhus. Visserligen hängde en del av kroppen innanför bilens väggar då jag städade den invärtes. Det blev aldrig av den där ena dagen för nån vecka sen som jag tänkt göra det och sen dess har det regnat och/eller blåst så pass att arbetet inte känts särskilt lockande. Men nu så. Hon glänser, röda diamanten min. Visserligen hörs det lite biljud som gnissel och gnäll men hon rullar på. 10 år ung och enligt besiktningsmannen rostig som om hon fiskats upp från havsbottnen. Men det syns inte utanpå. 

Svampskogen blev belöningen för allt slit (annat gårds- och hushållsarbete stod också på programmet. Inte bara biltvätt). Jag, yngsta flickan och hunden for iväg med burkar i högsta hugg. Hittade trattkantereller för en soppa ungefär. Sjuåringen tyckte vi skule plocka björkticka också. En svamp som man kan göra te av. Hon hade googlat. Jag vågade dock inte lita på hennes sakkunskap så trädsvampen fick bli kvar. 

A long and winding road

Nåväl. Så värst krokig har den väl inte varit. Inte känts lång heller. På måndag börjar strålbehandlingen och den här veckan har jag hunnit med både lite jobb- och studieresor. Förbereder mig för att börja jobba igen – på riktigt – och det ser jag fran emot! Jag känner dock lite press eftersom en del faktiskt tycks vänta på att jag ska komma tillbaka. Hjälp! Vad tror dom jag ska klara av? Eller reda ut? Om jag varit aningen tankspridd och onödigt kvick i vändningarna tidigare känner jag mig som en yrboll nu! Måste förbereda mig lite. I smyg! Haha!

Den första rundan av cancerbehandling börjar vara på bättre sidan nu. Strålbehandlingen borde inte vara så jobbig som cytostatikan var. Eller kunde ha varit. Borde ha varit. Oftast är. Jag hade turen att klara mig ganska bra. Tror inte att mina nära och kära har lidit så mycket heller. Efter första chocken åtminstone. Jag har blivit jättebra emottagen av alla. Liksom normalt. Man läser ju historier där sjuklingar klagar över hur de blir behandlade efter diagnos. Stackare.

Efter att i fem dagar suttit och ätit var det skönt att ta sig en runda ikväll. Det blev en tia i km. Några uppförsbackar var jag tvungen att gå i. Skogsrundan som jag oftast gör har många långa uppförsbackar. Det är en lång och krokig rutt.

Jag tog ett glas vin efter bastun. Ja ja, karcinogent och bla bla. Det var inte ens första glaset den här veckan. Men iallafall. Pratkvarnen som har svar på tal i de flesta situationer blev orolig: ”Var försiktig. Om du dricker mycket vin får du en sixpack som morfar har”. Jaså. En sån.

874F16C7-CEBD-4FAF-9B56-ED138846E662

Allt är relativt

Man kan nästan hålla på hur långt som helst i vilken situation som helst och komma på relativiteter. Eller vad det heter. Vad som kunde vara bättre eller sämre.

Under min sjukdomstid har tankarna på annan plats och tid blivit starkare. Funderingar över livsöden runtom i världen och i framtiden. Nya forskningsresultat visar att den arktiska isen smälter ännu snabbare än vad som tidigare befarats. Naturkatastroferna avlöser varandra, plastavfallet i haven smälter till kemikalier och det industrialiserade jordbruket gör jordmånen oanvändbar redan om 60 år. För att inte tala om konkreta skador som vi människor orsakar varandra. Allt från mobbning bland barn och unga, våld och missbruk i hemmen till terroristattacker och krig. I allt detta är min cancer ett ganska litet problem. På individnivå större, visst, speciellt om utgången blir en förlust. Men ändå – världen är för många en dyster plats och den kan ta slut fortare än vi anar.

Jag såg en film idag, om en pojke som somnade i en tågvagn och hamnade flera tusen km från sin hemstad. Efter många om och men blev han adopterad till en familj i Australien. Filmen baserar sig på en sann historia. I slutet av filmen berättas att 80 000 barn försvinner i Indien varje år. Så många tragedier i världen.

Här är dagen vacker. Just nu, just här. Men hur ser det ut annanstans? Eller imorgon? Vad väntar bakom krönet?

272437E2-48FA-4D9F-94DA-618E47F47407

Sista pillret

Idag var sista cytostat-dagen. Tog de tre sista capecitabine-tabletterna i förrgår och börjar se fram emot normaliserat smaksinne, bättre kondition och längre hår. Så har det gått fyra månader. Första docetaxel-dosen fick jag den 1.6. Dagen före skolavslutningen. 

Två behandlingsfria veckor framför mig och den 15.10 ska strålbehandlingen börja. Som det nu ser ut börjar jag jobba i november, medan den behandlingen pågår, men om det blir så ömt så jag inte kan ha kläder på mig får jag väl tänka om. Har läst om såna erfarenheter.

Hälsade på en barndomsvän i måndags. Vi hade inte setts på år. Ja, minns inte när senast. Men pladdret gick på som det aldrig funnits något avbrott. Med somliga har man den kontakten. Tacksam! 

Igår var jag på ett möte på kontoret och i svampskogen efter det, vilket betyder rensning och stekning idag. Morgondagen är programfri och på fredag blir det läkarbesök med mellanbarnet. Snipp snapp snut, sen är veckan slut!

Höstmörkret börjar infinna sig. Än så länge betyder det enbart förhöjd mysfaktor.