Förra året hade vi äran att vara med om fyra konfirmationer. Under den här sommaren kommer vi att vara med om dop, bröllop och allra först på agendan står begravningen.

Saknaden är stor. Jag citerar min kloke fars ord; inte ordagrant men han sa ungefär såhär: ”Det fanns inget ont i den mänskan”. Nej, det gjorde det inte. En snällare och mer omtänksam person får man leta efter. Världen hade varit en vackrare plats om det funnits flera såna som Du. Begravningen blir en tung dag.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla

blott vid dina löften, Herre kär,

och att ej den dyra tröst förspilla,

som i ordet mig förvarad är.

Hjälp mig, Herre, att vad än mig händer

taga av din trogna fadershand

blott en dag, ett ögonblick i sänder,

tills jag nått ditt goda land.

(psalm ”Blott en dag”)

Jag är så inne i vardagen igen så skrivandet blir inte riktigt av.

Har hunnit med jobbyte, håret har vuxit sig långt (och lockigt), vintern har övergått i sommar och barnen blivit lediga efter ett skolår igen.

Hälsotillståndet är oförändrat. Vilket i mitt fall betyder goda nyheter. No news is good news. Jag använder min stödstrumpa på armen och har fått fortsatt remis till lymterapi för att aktivera det lymfatiska systemet. Det fungerar inte riktigt som det ska då hela vänstra sidans lymfkörtlar är bortopererade och för att förebygga svullnad (lymfödem), som redan hann börja utvecklas i höstas, smärta och andra problem, behandlas svullnaden med stödstrumpa och lymfterapi. Den är en riktigt behaglig form av massageliknande terapi.

Stödärmen är svart. Jag har en handske till den också, som jag använder enligt behov och nu då vädret blivit varmare använder jag den oftare. Under vinterhalvåret då jag dels inte använde handsken så ofta och dels hade skjortor med långa ärmar, syntes inte de här stöden. Nu frågar de flesta. Jag svarar först ungefär “mitt lymfsystem fungerar inte som det ska och ärmen förebygger svullnad” – folk ser ut som frågetecken. Sen berättar jag den längre versionen och hamnar igen i den (för lyssnaren) obekväma situationen och måste tillägga att jag mår bra. Det var en arbetskamrat som sa att han trodde jag tatuerat mig. Överväger att ändra historien, vore kanske lättare för den som frågar att ta emot. En tatuering som misslyckades och jag måste använda ärmen resten av livet. Typ.

Skönt med sommar, även om det i år betyder mest jobb. Förra året var jag ju långledig. Jag har tidsmässigt betydligt kortare arbetsväg till mitt nya jobb, det är skönt. Kontoret har havsutsikt också. Små detaljer som inverkar på helheten mer än man kanske skulle tro.

En arbetskompis hade ett jobbrelaterat ärende och kom in på mitt rum. I samma veva sa hon att hon undrar hur jag kan se ut att vara så välmående och glad. Som hon uttryckte det, ”skulle du ha all orsak i världen att vara ledsen, bitter och inåtvänd”. Ja, jo, vad skall man säga? Erkänna exakt hur bitter och inåtvänd jag kan bli ibland… Nej, fokus på de bättre sidorna, som tycks komma fram åtminstone på jobbet! Det finns någon klok figur som sagt ”En vacker dag ska vi dö. Men alla andra ska vi leva”.

Inget avvikande syntes varken i mammografi- eller ultraljudsundersökningen. Jag har inte varit det minsta nervös innan, även om jag vet att jag har en aggressiv sort som lätt återuppstår. Känner mig liksom förberedd på vilka nyheter som helst. Trodde jag. Men nu då jag låg där och väntade och tänkte att om resultet helt konkret är dåligt, att det finns nåt där. Visst vore det en liten chock iallafall. Jag försökte tolka läkarens miner men det var nog pokerfejs igenom hela undersökningen. Med samma uttryckslösa min och utan intonation: ”Det syntes inget. Ha en bra dag. Hej.” Jo tack, NU blev det en bra dag!

Det togs blodprov också, och det gick inte så smidigt. Hittills har jag inte brukat ha problem med ådrorna utan både att ta blodprov och sätta kanyl har lyckats ganska enkelt. Nu stack sköterskan mig först två gånger utan resultat och sen en tredje gång efter undersökningarna. Då lyckades det äntligen. De resultaten kan man se i e-tjänsten, antagligen i början av nästa vecka. Jag har gjort en excel-fil med datum för alla blodprov. Färgkoder; grönt för godkänt (inom referensvärdet), rött för inte godkänt. Sen har jag lagt till en kolumn med ”tilläggsinformation” och där står vad respektive blodvärde representerar och vilka som får vara lite för höga eller låga uta att hindra behandling med cytostatika. Riktigt spännande grejor! Extra spännande (på gott och ont) blir det om man googlar sig fram för att kolla vad vissa förhöjda eller sänkta värden kan bero på… Det fanns nåt värde som kan tyda på cancer i kroppen. Men nu minns jag inte vilket. Såklart googlar jag det när resultaten kommit!

Jag har tid hos onkologen om två veckor och då går vi väl igenom hela alltihop och vad som händer sen – egentligen.

Vi ska hoppas att solens strålar sträcker sig bakom den här kröken också.

Jag fick inkallelse till årskontrollen. Lite tidigare än väntat, pga ett symptom som jag kontaktade cancercentret om under julhelgen. Det var inget, men sköterskan tycket ändå att vi lika bra kunde tidigarelägga årskontrollen. Jaha. Jo, det går väl bra.

Blodprov, mammografi och ultraljud står på programmet. Träff med onkologen fredagen den 15.2. Om inget särskilt uppdagas nu, uppstår två frågor:

1. Rekonstruering av bröstet; när kan man göra det? Vore ju lämpligt att vara i bikiniform till sommaren. Flytta lite fett från problemområden till bröstet. Två flugor i en smäll!
2. Borde man gå privat för att avbilda hela kroppen (det hör inte till årskontrollen, eftersom man endast kollar området med högst risk = bröst och armhålor) mellan de undersökningar som görs inom det normala vårdprogrammet?

Ja, den andra frågan kan knappast läkarna ta ställning till. Dom kan väl inte säga ”Absolut måste du ta bilder över hela kroppen! Cancern kan finnas var som helst även om vi endast kollar bröstet och lymfkörtlarna!”. Eftersom det ändå inte anses ha så hög prioritet så det skulle ingå i normala vården. Jag tror jag ska gå i höst. Mellan första och andra årskontrollen. Det lär ska kosta kring tusenlappen. Nånting att önska i 40-årspresent, kanske? Hur kul vore inte det!

Vi diskuterade nyårslöften på jobbet förra veckan. Det var för övrigt riktigt lugnt både i trafiken och på kontoret. Om man inte hade skolbarn och på så sätt ”tvungen” att hålla semester under skolloven, vore det ytterst lockande att jobba just under loven och hålla ledigt under random-vardagsveckor istället. Kanske om sisådär 10 år. Men ja, tillbaka till nyårslöften. Jag skulle kunna tänka mig att lova några saker:

1. Ät lite mindre choklad (utan noggrannare definition)
2. Träffa väninnorna lite oftare
3. Löp halvmaraton på 2h (egen tidtagning. Inga tävlingar eller evenemang. Det är så trångt)
4. Bjud pappa på middag (eller försök åtminstone. Om inte han gör det)
5. Följ med symptom, förändringar i kroppen och ta genast kontakt med sjukvården om sådana upptäcks

Alltså om jag gav nyårslöften. Ganska bra lista, om jag får säga det själv.

Ikväll har vi äran att fira i det bästa sällskapet. Syster och bror med familjer. Tack för att ni finns! Ja, även lillaste brodern ❤️ (som dock hade bättre program för sig på nyårsafton än att hänga på bilmattan i lekrummet och köra med sin gudsons nya biltransport. Konstigt!). Tack pappa och Familjen. Ett gäng knasiga, vilda, smarta, söta och skräniga yrbollar med stora ❤️ Tack släkt och vänner. Tänk att just jag råkat ha så fina individer i min omkrets. Poängterar ”invidider”. Som ett kollektiv bildar ni en salig ocg högljudd röra, må jag säga! Tack svägerskorna och svärföräldrarna för ett fantastiskt välkomnande i familjen för 20 år sedan och en härlig kontakt sedan dess. Tack för födelsedagspresenten! Må 2019 bringa er med krämpor bättre hälsa och bespara er från olycka. Tack Finland. Tack för sjukvården, för naturen, för stabil mark och politisk situation. Tack för de första 40 åren som blir fyllda under året som kommer. Ser fram emot 40 till! Men vi tar ett år åt gången. Och inatt börjar nästa! Skål och Gott Nytt (h)År!!!

Nu då jag är i uppföljningsfasen och inte går på behandlingar eller läkarmottagningar, märker jag att jag blir lite utanför. Det är konstigt, svårt att förklara. Jag har börjat läsa andras erfarenheter och följa med livsöden för att ”hålla mig kvar” bland dem. Dem som är sjuka. Kanske för att inte glömma att uppskatta tiden man har. Vilket jag nog alltid gjort men kanske inte riktigt så mycket som nu, under denhär lugna tiden. Det härliga, normala livet. Samtidigt håller jag mig beredd på ett eventuellt nytt varv genom att läsa om andras liv. Jag kan inte lämna den möjligheten utanför, att detta är lugnet före stormen. Jag kan såklart inte veta vad som händer och när. Det vet ju ingen, men med min diagnos är risken för återfall påtaglig. Min typ av cancer uppfyllde flera faktorer som ökar risken för återfall. Tanken på att insjukna blir mer konkret än hos friska människor som kan ”råka ut för vadsomhelst”. Ja, visst, såklart men allvarligt! Man går inte omkring och tänker sådär, att vad som helst kan hända. Inte om man inte gör sig påmind om situationen och det gör jag genom att vara med i andras sjukdomsförlopp.

En kort förklaring på varför jag inte vill lämna allt det där bakom mig. För det är kanske inte i det förflutna. Det kan vara framtid också. Denna fas kan vara en mellanakt. En dröm som jag kanske vaknar upp ifrån och då vill jag kunna hantera den situationen så bra som möjligt.

Jag har läst om flera kvinnor, unga, vars bröstcancer spritt sig snabbt och de har fått dödsdomen i 30-40-årsåldern, även yngre. De har små barn och är oroliga över om barnen kommer att minnas dem. Jag har kommit längre än så, redan nu. Tror nog barnen minns denna skrikhals. Frågan är på vilket sätt… Kanske det går att göra bot och bättring ännu, innan det är för sent, genom att bli en pepparkaksdoftande, förklädesklädd mor med röda kinder och en röst som Muminmamman. Åtminstone imorgon på julafton! God jul!

Dagarna fylls av jobb och barnens skol- och hobbyrelaterade ärenden och tillställningar. Speciellt december är riktigt hektisk med alla julförberedelser och julkonserter. Jag har börjat på flere inlägg under den senaste månaden, men inte fått dem färdigformulerade innan informationen eller ämnet blivit för gammal för att publiceras. Tankarna snurrar på ungefär som vanligt. Eller ja, inte riktigt som vanligt, eller som förut. Jag känner mig nämligen, om möjligt, mer tankspridd än vanligt och väldigt glömsk. Mitt i ett samtal kan jag tappa bort den röda tråden (oftast finns det faktiskt en!) och måste leta bland en massa material som snurrar omkring i huvudet. Lite som att vara färgblind i ett bollhav. Svårt att få tag på just den rätta färgen. Nåväl. Detta är kanske det nya ”normala”. Vänja sig, eller vänta att färgsinnet kommer tillbaka och bollarna blir lättare att hitta igen.

Igår var vi på skolans julfest som hölls i två delar pga utrymmesbrist. Min man och jag hade äran att vara med och njuta av två luciatåg, 30 x alla barnen firar jul -ramsor (nej, man kan inte få för mycket av ”alla barnen”), två gånger allsång Nu tändas tusen juleljus, en gång Midnatt råder, en tomteteater och en massa vackra sånger framförda av skolbarnen. Så duktiga! Lilltjejen vår var riktigt nervös innan men hon fixade sin ramsa: ”Alla barnen gick in i kyrkan utom Inga, för hon skulle ringa”.

Idag står en 17 timmars arbetsresa med bil, flyg, färja, taxi och tåg på programmet. I skrivande stund är jag ca halvvägs. Puust! Slutspurt före jullovet!

Idag hade jag min sista strålbehandling. Därmed är behandlingen för denna gång avslutad och jag övergår till uppföljningsfasen. Jag har läkartid nästa vecka, så då får jag säkert mer information.

Jag började jobba förra veckan och vilket mottagande! Härligt att vara tillbaka! Tack alla! Barnen däremot undrade hur länge jag tänker jobba och när jag blir hemma igen. Ja, hur trevligt det än var att få blommor, choklad och champagne, hoppas jag att det inte blir flera avbrott och att inga välkomstkommittéer behövs! Av den här orsaken. Fritt fram att komma med gåvor och mutor av andra orsaker, förstås…

Alltså på riktigt. Bilderna tagna på samma ställe utan någonsomhelst redigering. Så grått det varit den senaste veckan och tiodygnsprognosen ser dessvärre likadan ut. Suck. Nu inser jag också att mitt goda humör och mitt välmående alldeles säkert påverkats av årstiden. Vilken ”tur” att få diagnosen i mitten av april. Tänkt om den kommit nu! Då alla rumpnissar och grådvärgar omkring mig kryper in i sina skrymslen och jagar ut mörkret och tröttheten istället.

Men det kunde varit värre. Det är vindstilla och uppehåll. Fredag och farsdagshelg med de bästa på kommande! Bastu och soffhörnet väntar!