Besiktningen godkänd!

Inget avvikande syntes varken i mammografi- eller ultraljudsundersökningen. Jag har inte varit det minsta nervös innan, även om jag vet att jag har en aggressiv sort som lätt återuppstår. Känner mig liksom förberedd på vilka nyheter som helst. Trodde jag. Men nu då jag låg där och väntade och tänkte att om resultet helt konkret är dåligt, att det finns nåt där. Visst vore det en liten chock iallafall. Jag försökte tolka läkarens miner men det var nog pokerfejs igenom hela undersökningen. Med samma uttryckslösa min och utan intonation: ”Det syntes inget. Ha en bra dag. Hej.” Jo tack, NU blev det en bra dag!

Det togs blodprov också, och det gick inte så smidigt. Hittills har jag inte brukat ha problem med ådrorna utan både att ta blodprov och sätta kanyl har lyckats ganska enkelt. Nu stack sköterskan mig först två gånger utan resultat och sen en tredje gång efter undersökningarna. Då lyckades det äntligen. De resultaten kan man se i e-tjänsten, antagligen i början av nästa vecka. Jag har gjort en excel-fil med datum för alla blodprov. Färgkoder; grönt för godkänt (inom referensvärdet), rött för inte godkänt. Sen har jag lagt till en kolumn med ”tilläggsinformation” och där står vad respektive blodvärde representerar och vilka som får vara lite för höga eller låga uta att hindra behandling med cytostatika. Riktigt spännande grejor! Extra spännande (på gott och ont) blir det om man googlar sig fram för att kolla vad vissa förhöjda eller sänkta värden kan bero på… Det fanns nåt värde som kan tyda på cancer i kroppen. Men nu minns jag inte vilket. Såklart googlar jag det när resultaten kommit!

Jag har tid hos onkologen om två veckor och då går vi väl igenom hela alltihop och vad som händer sen – egentligen.

Inför årskontrollen

Vi ska hoppas att solens strålar sträcker sig bakom den här kröken också.

Jag fick inkallelse till årskontrollen. Lite tidigare än väntat, pga ett symptom som jag kontaktade cancercentret om under julhelgen. Det var inget, men sköterskan tycket ändå att vi lika bra kunde tidigarelägga årskontrollen. Jaha. Jo, det går väl bra.

Blodprov, mammografi och ultraljud står på programmet. Träff med onkologen fredagen den 15.2. Om inget särskilt uppdagas nu, uppstår två frågor:

  1. Rekonstruering av bröstet; när kan man göra det? Vore ju lämpligt att vara i bikiniform till sommaren. Flytta lite fett från problemområden till bröstet. Två flugor i en smäll!
  2. Borde man gå privat för att avbilda hela kroppen (det hör inte till årskontrollen, eftersom man endast kollar området med högst risk = bröst och armhålor) mellan de undersökningar som görs inom det normala vårdprogrammet?

Ja, den andra frågan kan knappast läkarna ta ställning till. Dom kan väl inte säga ”Absolut måste du ta bilder över hela kroppen! Cancern kan finnas var som helst även om vi endast kollar bröstet och lymfkörtlarna!”. Eftersom det ändå inte anses ha så hög prioritet så det skulle ingå i normala vården. Jag tror jag ska gå i höst. Mellan första och andra årskontrollen. Det lär ska kosta kring tusenlappen. Nånting att önska i 40-årspresent, kanske? Hur kul vore inte det!

Årskontrollen.jpg

Gott Nytt (h)År!

Vi diskuterade nyårslöften på jobbet förra veckan. Det var för övrigt riktigt lugnt både i trafiken och på kontoret. Om man inte hade skolbarn och på så sätt ”tvungen” att hålla semester under skolloven, vore det ytterst lockande att jobba just under loven och hålla ledigt under random-vardagsveckor istället. Kanske om sisådär 10 år. Men ja, tillbaka till nyårslöften. Jag skulle kunna tänka mig att lova några saker:

  1. Ät lite mindre choklad (utan noggrannare definition)
  2. Träffa väninnorna lite oftare
  3. Löp halvmaraton på 2h (egen tidtagning. Inga tävlingar eller evenemang. Det är så trångt)
  4. Bjud pappa på middag (eller försök åtminstone. Om inte han gör det)
  5. Följ med symptom, förändringar i kroppen och ta genast kontakt med sjukvården om sådana upptäcks

Alltså om jag gav nyårslöften. Ganska bra lista, om jag får säga det själv.

Ikväll har vi äran att fira i det bästa sällskapet. Syster och bror med familjer. Tack för att ni finns! Ja, även lillaste brodern ❤️ (som dock hade bättre program för sig på nyårsafton än att hänga på bilmattan i lekrummet och köra med sin gudsons nya biltransport. Konstigt!). Tack pappa och Familjen. Ett gäng knasiga, vilda, smarta, söta och skräniga yrbollar med stora ❤️ Tack släkt och vänner. Tänk att just jag råkat ha så fina individer i min omkrets. Poängterar ”invidider”. Som ett kollektiv bildar ni en salig ocg högljudd röra, må jag säga! Tack svägerskorna och svärföräldrarna för ett fantastiskt välkomnande i familjen för 20 år sedan och en härlig kontakt sedan dess. Tack för födelsedagspresenten! Må 2019 bringa er med krämpor bättre hälsa och bespara er från olycka. Tack Finland. Tack för sjukvården, för naturen, för stabil mark och politisk situation. Tack för de första 40 åren som blir fyllda under året som kommer. Ser fram emot 40 till! Men vi tar ett år åt gången. Och inatt börjar nästa! Skål och Gott Nytt (h)År!!!

Gott nytt (h)år!

Sorgliga historier

Nu då jag är i uppföljningsfasen och inte går på behandlingar eller läkarmottagningar, märker jag att jag blir lite utanför. Det är konstigt, svårt att förklara. Jag har börjat läsa andras erfarenheter och följa med livsöden för att ”hålla mig kvar” bland dem. Dem som är sjuka. Kanske för att inte glömma att uppskatta tiden man har. Vilket jag nog alltid gjort men kanske inte riktigt så mycket som nu, under denhär lugna tiden. Det härliga, normala livet. Samtidigt håller jag mig beredd på ett eventuellt nytt varv genom att läsa om andras liv. Jag kan inte lämna den möjligheten utanför, att detta är lugnet före stormen. Jag kan såklart inte veta vad som händer och när. Det vet ju ingen, men med min diagnos är risken för återfall påtaglig. Min typ av cancer uppfyllde flera faktorer som ökar risken för återfall. Tanken på att insjukna blir mer konkret än hos friska människor som kan ”råka ut för vadsomhelst”. Ja, visst, såklart men allvarligt! Man går inte omkring och tänker sådär, att vad som helst kan hända. Inte om man inte gör sig påmind om situationen och det gör jag genom att vara med i andras sjukdomsförlopp.

En kort förklaring på varför jag inte vill lämna allt det där bakom mig. För det är kanske inte i det förflutna. Det kan vara framtid också. Denna fas kan vara en mellanakt. En dröm som jag kanske vaknar upp ifrån och då vill jag kunna hantera den situationen så bra som möjligt.

Jag har läst om flera kvinnor, unga, vars bröstcancer spritt sig snabbt och de har fått dödsdomen i 30-40-årsåldern, även yngre. De har små barn och är oroliga över om barnen kommer att minnas dem. Jag har kommit längre än så, redan nu. Tror nog barnen minns denna skrikhals. Frågan är på vilket sätt… Kanske det går att göra bot och bättring ännu, innan det är för sent, genom att bli en pepparkaksdoftande, förklädesklädd mor med röda kinder och en röst som Muminmamman. Åtminstone imorgon på julafton! God jul!

Sorgliga.jpg

Bollhav och julfest

Dagarna fylls av jobb och barnens skol- och hobbyrelaterade ärenden och tillställningar. Speciellt december är riktigt hektisk med alla julförberedelser och julkonserter. Jag har börjat på flere inlägg under den senaste månaden, men inte fått dem färdigformulerade innan informationen eller ämnet blivit för gammal för att publiceras. Tankarna snurrar på ungefär som vanligt. Eller ja, inte riktigt som vanligt, eller som förut. Jag känner mig nämligen, om möjligt, mer tankspridd än vanligt och väldigt glömsk. Mitt i ett samtal kan jag tappa bort den röda tråden (oftast finns det faktiskt en!) och måste leta bland en massa material som snurrar omkring i huvudet. Lite som att vara färgblind i ett bollhav. Svårt att få tag på just den rätta färgen. Nåväl. Detta är kanske det nya ”normala”. Vänja sig, eller vänta att färgsinnet kommer tillbaka och bollarna blir lättare att hitta igen.

Igår var vi på skolans julfest som hölls i två delar pga utrymmesbrist. Min man och jag hade äran att vara med och njuta av två luciatåg, 30 x alla barnen firar jul -ramsor (nej, man kan inte få för mycket av ”alla barnen”), två gånger allsång Nu tändas tusen juleljus, en gång Midnatt råder, en tomteteater och en massa vackra sånger framförda av skolbarnen. Så duktiga! Lilltjejen vår var riktigt nervös innan men hon fixade sin ramsa: ”Alla barnen gick in i kyrkan utom Inga, för hon skulle ringa”.

Idag står en 17 timmars arbetsresa med bil, flyg, färja, taxi och tåg på programmet. I skrivande stund är jag ca halvvägs. Puust! Slutspurt före jullovet!

Bollhav.jpg

Slutstrålat

Idag hade jag min sista strålbehandling. Därmed är behandlingen för denna gång avslutad och jag övergår till uppföljningsfasen. Jag har läkartid nästa vecka, så då får jag säkert mer information.

Jag började jobba förra veckan och vilket mottagande! Härligt att vara tillbaka! Tack alla! Barnen däremot undrade hur länge jag tänker jobba och när jag blir hemma igen. Ja, hur trevligt det än var att få blommor, choklad och champagne, hoppas jag att det inte blir flera avbrott och att inga välkomstkommittéer behövs! Av den här orsaken. Fritt fram att komma med gåvor och mutor av andra orsaker, förstås…

Grått, gråare, november

Alltså på riktigt. Bilderna tagna på samma ställe utan någonsomhelst redigering. Så grått det varit den senaste veckan och tiodygnsprognosen ser dessvärre likadan ut. Suck. Nu inser jag också att mitt goda humör och mitt välmående alldeles säkert påverkats av årstiden. Vilken ”tur” att få diagnosen i mitten av april. Tänkt om den kommit nu! Då alla rumpnissar och grådvärgar omkring mig kryper in i sina skrymslen och jagar ut mörkret och tröttheten istället.

Men det kunde varit värre. Det är vindstilla och uppehåll. Fredag och farsdagshelg med de bästa på kommande! Bastu och soffhörnet väntar!

Grått gråare.jpeg

Hår och hud

Nu har jag blivit bestrålad i drygt tre veckor och huden ser bra ut. Lite rödaktig precis under halsen men inga besvär. Röntgensköterskorna har också konstaterat att huden klarat sig väldigt bra och att jag antagligen kommer att komma lindrigt undan. Hårhudad som man är.

Håret måste jag nog färgbehandla. Det känns lite för grått för mig. Det må vara hur trendigt som helst men jag är inte redo för det. Visseligen kan färgen ännu ändras, håret är så kort än. En julklapp åt mig?

I oktober uppmärksammades bröstcancern i och med rosa bandet -kampanjen. Man vill sprida kännedom om hur allmän bröstcancern är, hur lite folk vet och förstår och sist men inte minst, samla in pengar till cancerfoskningen. Ett effektivare sätt att sprida kännedom om att bröstcancerpatienter finns överallt vore, enligt min åsikt, att inte använda peruker eller mössor/dukar. Vips, ser gatubilden annorlunda ut och bröstcancern blir mer konkret än vad den blir med en rosa bandet -pins på skjortkragen. Detta har jag dock inte vågat föreslå för mina ”medsystrar”. Det kommer ganska tydligt fram att man inte vill gå med flinten bar om det finns andra alternativ och tanterna kan bli upprörda. Men effektivt vore det! Om man nu vill sprida budskapet om att ”vi” finns överallt. Och varför inte? Varför inte prata än mer öppet om det? Jag förstår inte. Jag slänger ut mig om mitt tillstånd till höger och vänster. På gott och ont har jag märkt… Vissa blir lite förskräckta och visst kommer det lite extra blickar då man går med flinten bar. Folk undrar väl om man är hårlös pga cellgifter eller något annat. Säkert skulle det också ändras om det fanns fler av oss. Också vi som mår bra, kan leva sgs normalt. Vore det inte bra att visa att det finns av oss som mår bra också? En cancerbehandling behöver inte ta knäcken på oss och det budskapet borde komma fram. Då skulle de nydiagnostiserade inte heller behöva bli helt förstörda utan se hoppet från början. Nu känns det som att ett cancerbesked betyder livets slut. Tyvärr finns det en lång lista på värre saker och öden i världen än bröstcancer hos vuxna kvinnor.

Bilden från söndagen, då jag fick familjen med(tvingad) på skogsutflykt.

Hår och hud.jpg

Röntgenresultat och nyheter

Jag har ännu inte hört något från förra måndagens (22.10) magnetröntgen av nedre ryggen. Det slog mig att resultaten redan kan finnas i e-tjänsten och bingo! Jag hittar ”degenerativ skleros”. Hm.

Det här med ”degenrativ” låter inte så bra. Exempel på degenerativa sjukdomar är MS, ALS och demens. Å andra sidan är diskbråck och ischias ”degenerativa ryggsjukdomar”. Ischias har jag faktiskt självdiagnostiserat mig flera gånger; första gången under graviditeten för 14 år sedan.

Skleros i sin tur var lite jobbigt att hitta information om. Åtminstone göra en vidareförklaring på, eftersom det oftast förekommer i samband med någon annan term (multipel skleros till exempel). Varsågod och googla om det intresserar.

Nåväl, kanske bäst att invänta läkarens tolkning. Hon torde känna till fler knep att klura ut orsaken bakom medicinska besvär än undertecknad i samarbete med wikipedia. Gissar hursomhelst på ischias. Tror inte det är något desto konstigare.

Yngsta flickan ringde med både dåliga och goda nyheter medan jag ännu var i stan efter strålbehandlingen. Den dåliga nyheten var att hon hade vinglat ner i diket med sin cykel på vägen hem från skolan. Hon hade fått ett sår och börjat gråta. ”Men mamma, den goda nyheten är att jag lever!!” Detsamma får jag väl säga och önska skön helg på det!

Marken fryser och håret växer

Det var en arbetskompis jag stötte på under helgen som konstaterade att håret vuxit sen sist vi sågs (2 1/2 vecka sedan). Man märker det inte själv lika bra men en tillbakablick i mobilens kamerarulle bekräftar att det faktiskt växer fort! Härligt! Nu kvarstår den stora frågan: kommer det att bli grått?! Det går lyckligtvis att åtgärda om så vore fallet. Bilden förvränger verkligheten  lite.

Idag är det fyra veckor sedan jag tog min sista cyto-tablett. Det tar sig!

Marken fryser.jpeg