Så blir det.
Redan under behandlingen funderade jag på risken för återfall och om jag vill göra flera eller mer omfattande kontroller än de som hör till det normala uppföljningsprogrammet. Årsbesiktningarna betyder blodprov, ultraljud och mammografi, avbildning endast av bröstkorgen. Hittills har jag inte gjort slag i saken. Dels vill jag tro på sjukvården vi har, att den bästa möjliga planen är gjord för just mig. Och så har jag varit lite snål också… Eller sparsam. Eftersom jag skulle bekosta en extra kontroll själv.
Igår fick jag ett sorgligt besked från en tidigare arbetskompis. Hon är positiviteten själv, glad, godhjärtad, vänlig och extremt trevlig. Men det tycks inte cancern bry sig om (ibland skulle man vilja rösta. Om 30% av folket drabbas av cancer så skulle man vilja välja den elakare och mer negativa delen). Hon är i min ålder och fick samma diagnos som jag för tre år sedan, dock var hennes tumör betydligt mindre då den opererades. Nu under hösten har man hittat metastaser på hjärnan och i lungorna. Det hon hittills vet är att hon kommer att få cellgifter under resten av sitt liv. Det var avgörande faktorn.
Jag kontaktade cancerkliniken för att få en mer omfattande avbildning nu under vintern eller i samband med nästa årskontroll. Icke! Eftersom jag inte kan ljuga, åtminstone inte åt främlingar, fick jag ingen avbildning på begäran. Det görs endast på basen av symptom. Förståeligt, visst, för annars skulle väl största delen av patienterna vilja ha en helkroppsavbildning, för säkerhets skull.
Så det blev samtal till privatkliniken istället. På måndag ringer läkaren för att ge ett förslag på lämpligt paket åt mig. Med kostnadsförslag. Grattis på 40-årsdagen åt mig!
Det är så grymt grått och mörkt från morgon till kväll så ingen bild. Verkligen inget att minnas.
Liljekonvaljer och cancer 