Så värst stilla kan man väl knappast påstå. Men det rullar, vilket är huvudsaken.
Nu är det höst. Jag funderar hur jag ska göra med min halvårs-kontroll, som jag tänkt gå på egen bekostnad. I programmet hör årskontroller och jag var ju på den första i vintras redan. Då talade jag med sjuksköterskan om att eventuellt gå på kontroll under hösten, eftersom jag uppfyller flera riskfaktorer för återfall. Hon tyckte att om det känns så, så kan jag kontakta dem på offentliga sidan också, att det nog ordnar sig via dem om jag får ångest. Nu är det då endast ångesten som saknas. För mig känns det svårt att ringa och tigga mig till en undersökning som inte hör till det normala vårdprogrammet eftersom jag inte har några symptom. Samtidigt vet jag att risken för återfall är påtaglig.
Jag bläddrade igenom gamla meddelanden från då jag blev sjuk och informationen spred sig till vänner, släkt, arbetskompisar och andra bekanta. Där finns så mycket bra material att göra en minnesbok av! Om det blir ett dåligt slut på historien (man får inte glömma att det är möjligt!), så ska jag samla in alla vackra ord jag fått och lämna dem åt familjen.
Hösten är inte alls tokig.
Liljekonvaljer och cancer 