Nu då jag är i uppföljningsfasen och inte går på behandlingar eller läkarmottagningar, märker jag att jag blir lite utanför. Det är konstigt, svårt att förklara. Jag har börjat läsa andras erfarenheter och följa med livsöden för att ”hålla mig kvar” bland dem. Dem som är sjuka. Kanske för att inte glömma att uppskatta tiden man har. Vilket jag nog alltid gjort men kanske inte riktigt så mycket som nu, under denhär lugna tiden. Det härliga, normala livet. Samtidigt håller jag mig beredd på ett eventuellt nytt varv genom att läsa om andras liv. Jag kan inte lämna den möjligheten utanför, att detta är lugnet före stormen. Jag kan såklart inte veta vad som händer och när. Det vet ju ingen, men med min diagnos är risken för återfall påtaglig. Min typ av cancer uppfyllde flera faktorer som ökar risken för återfall. Tanken på att insjukna blir mer konkret än hos friska människor som kan ”råka ut för vadsomhelst”. Ja, visst, såklart men allvarligt! Man går inte omkring och tänker sådär, att vad som helst kan hända. Inte om man inte gör sig påmind om situationen och det gör jag genom att vara med i andras sjukdomsförlopp.
En kort förklaring på varför jag inte vill lämna allt det där bakom mig. För det är kanske inte i det förflutna. Det kan vara framtid också. Denna fas kan vara en mellanakt. En dröm som jag kanske vaknar upp ifrån och då vill jag kunna hantera den situationen så bra som möjligt.
Jag har läst om flera kvinnor, unga, vars bröstcancer spritt sig snabbt och de har fått dödsdomen i 30-40-årsåldern, även yngre. De har små barn och är oroliga över om barnen kommer att minnas dem. Jag har kommit längre än så, redan nu. Tror nog barnen minns denna skrikhals. Frågan är på vilket sätt… Kanske det går att göra bot och bättring ännu, innan det är för sent, genom att bli en pepparkaksdoftande, förklädesklädd mor med röda kinder och en röst som Muminmamman. Åtminstone imorgon på julafton! God jul!
Liljekonvaljer och cancer 