Hår och hud

Nu har jag blivit bestrålad i drygt tre veckor och huden ser bra ut. Lite rödaktig precis under halsen men inga besvär. Röntgensköterskorna har också konstaterat att huden klarat sig väldigt bra och att jag antagligen kommer att komma lindrigt undan. Hårhudad som man är.

Håret måste jag nog färgbehandla. Det känns lite för grått för mig. Det må vara hur trendigt som helst men jag är inte redo för det. Visseligen kan färgen ännu ändras, håret är så kort än. En julklapp åt mig?

I oktober uppmärksammades bröstcancern i och med rosa bandet -kampanjen. Man vill sprida kännedom om hur allmän bröstcancern är, hur lite folk vet och förstår och sist men inte minst, samla in pengar till cancerfoskningen. Ett effektivare sätt att sprida kännedom om att bröstcancerpatienter finns överallt vore, enligt min åsikt, att inte använda peruker eller mössor/dukar. Vips, ser gatubilden annorlunda ut och bröstcancern blir mer konkret än vad den blir med en rosa bandet -pins på skjortkragen. Detta har jag dock inte vågat föreslå för mina ”medsystrar”. Det kommer ganska tydligt fram att man inte vill gå med flinten bar om det finns andra alternativ och tanterna kan bli upprörda. Men effektivt vore det! Om man nu vill sprida budskapet om att ”vi” finns överallt. Och varför inte? Varför inte prata än mer öppet om det? Jag förstår inte. Jag slänger ut mig om mitt tillstånd till höger och vänster. På gott och ont har jag märkt… Vissa blir lite förskräckta och visst kommer det lite extra blickar då man går med flinten bar. Folk undrar väl om man är hårlös pga cellgifter eller något annat. Säkert skulle det också ändras om det fanns fler av oss. Också vi som mår bra, kan leva sgs normalt. Vore det inte bra att visa att det finns av oss som mår bra också? En cancerbehandling behöver inte ta knäcken på oss och det budskapet borde komma fram. Då skulle de nydiagnostiserade inte heller behöva bli helt förstörda utan se hoppet från början. Nu känns det som att ett cancerbesked betyder livets slut. Tyvärr finns det en lång lista på värre saker och öden i världen än bröstcancer hos vuxna kvinnor.

Bilden från söndagen, då jag fick familjen med(tvingad) på skogsutflykt.