Blodprovet imorse gav grönt ljus för följande inplanerade intravenösa dos av CE-kombinationen. Neutrofilerna upp från fredagens 0,25 till 1,27. Gränsen för behandling ligger vid 1,0 även om referensvärdet är lite högre. Där satt jag med två äldre tanter och en i samma ålder. Vi växlade några ord om väder och vind men som tur tog inte min behandling så länge; ca en timme, och eftersom jag kom först in var jag klar i god tid före de andra sjuklingarna. Tack och hej, leverpastej. Ingen cancerbuss, utan promenad till mannens kontor igen och lunch på vägen.
Nästsista gången alltså! Det firades med sen sushi-lunch i sällskap av Patricia Cornwell och jogginrunda på kvällen. Lunchen blev dock bortkastade pengar. Smaksinnet ändrades tydligen så fort. Under helgens kalas kunde jag njuta av diverse kakor, såväl salt som sött, och nu kändes allt bara konstigt. Jag tar mina illamående-tabletter (Primperan) tre gånger per dag och sköterskan rekommenderade också mera kortison. Men det vill jag inte ta. Borde ha tagit igår kväll (för att minska på illamåendet, en extra dos alltså) men det gjorde jag inte. Man blir ju pigg av det också. Det här stannar mellan oss. Sköterskan vet inte. Jag sa bara ”Jo, jo, har tagit medicin på förhand”. Och det var ju sant! Både Akynzeo (långvarig medicin mot illamående) och kortison (6 x 1,5 mg) imorse. Men inte extra kortison, tycker jag är onödigt. Jag mår inte såå dåligt.
Joggingrundan blev kort och genomfördes i snigelfart (ursäkta alla friska långsamma joggare) men kändes trots det ganska tungt. Psykiskt gjorde den däremot gott! Det blev sängen i god tid ikväll, lite slö känner jag mig. Kanske till och med lite trött. Måste medges.
Liljekonvaljer och cancer 