Men jag gjorde det! Fixade löpmilen! Det var ett tag sen som jag joggade, eller luggade (lunka + jogga. Logiskt!), hela vägen. Ganska tungt var det, och jag flåsade och grimaserade nog en hel del. ”Jag börjar löpträna genast då jag stöter på en glad joggare”. Har jag läst nånstans, ett roligt citat om att träna eller inte träna. Idag inspirerade jag nog 0. Inte så glada miner här inte. Men ah, känslan efteråt!
Efter tröttheten, illamåendet och ryggvärken i början av veckan känner jag mig så gott som normal nu, förutom att konditionen definitivt blivit sämre. Från imorgon en vecka cytostatfri! Och sen ny dos av CE igen. Inte så kul. Men nästsista. Och jag kan ju bara inte klaga. Så pass lindrigt har jag kommit undan.
Ny vecka, nya rutiner. Första hela skolveckan framför oss och de flesta hobbyer vi har startar. Yngsta fröken ska börja spela fiol. Hon vill spela som Alexander Rybak. Meddelade detta åt läraren, och varnade denna samtidigt att nya eleven har en otålig personlighet. Hon orkar nog inte börja med pling plong en sträng åt gången. Det ska vara Rybak på julkonserten. År 2018. Lycka till, musikläraren.
Igår firade vi yngsta kusinens 1-årsdag. Så söt i sjömansklänning och skrattgropar! Igen fick vi njuta av det bästa sällskapet och jättegod mat. Ja, kakor förstås. Och godis.
Liljekonvaljer och cancer 