Ja, så är det. Den här veckan blev det av en slump flera arbetsrelaterade samtal och något mail, även spontana träffar och kontakt med före detta kollegor. Ett fundamentalt behov inom arbetslivet, i mina ögon det viktigaste, är att känna sig behövd och att vara till nytta. Egocentrikern i mig har vaknat och njuter av känslan att inte vara bortglömd! Att bli emottagen med de hjärtligaste av kramar och varmaste ord. Att folk ser fram emot del 2: return of the tankspridda office-worker-yrbollen! Åå man börjar gråta! Av lycka! Det börjar nästan kittla i fingrarna lite. Som det nu ser ut är jag sjukskriven till den sista oktober och då borde även strålbehandlingen vara på slutrakan, kanske helt avklarad. Men något inofficiellt möte ska jag nog försöka delta i innan jag återvänder helt och hållet. Tack, alla arbetskompisar, för omtanken som ni orkat förmedla, även om min plötsliga frånvaro orsakade en viss arbetsbörda och saker att utreda. Det är en stor ära att få jobba med er!
Lite trötthet och illamående har jag känt av den här veckan, men inget som påverkar normalt liv eller tvingar mig avboka vissa planer jag gjort. I skrivande stund är jag på väg med färja över träsket för att närvara vid E & R:s (som precis var en knatte på 10 år! #gamlatantenhinnerintemed) stora dag! Utrustad med handsprit, vattenflaskor och proteinstänger ska Stockholm utforskas idag. Och imorrn är det bröllopskalas! Ta vara på stunden så mycket du vill, så stannar den kvar lite till.
Liljekonvaljer och cancer 