Jag njuter och mår bra. Så enkelt är det. Ibland undrar jag om jag befinner mig så långt nere i en depression att jag inte inser verkligheten. Jag lever som vanligt och förargar mig över helt vardagliga problem. Som till exempel det, att även om jag önskar mina barn all lycka i världen, är jag villig att sälja dem på torget några gånger per dag. Nja, kanske inte sälja. Låna ut. Och skönt ska det bli när skolan börjar och jag får skicka iväg alla tre på morgonen.
Inne på en giftfri vecka igen! Blodprov imorgon fredag och första CEX på måndag. Lite nervöst, då jag blivit bortskämd med docetaxel-capecitabine -kombinationen som knappt märkts av. Nu kan jag passa på att småjogga igen. Lunka. Eller gågga (lär ska finnas en sådan term. Då går man och joggar om vartannat). Juli månads motionsstatistik visar på totalt 157 km, vilket betyder 5,06 per dag i medeltal. Igår blev det 15 km. Idag 0 eftersom vi ska göra en dagskryssning till Tallinn. Eller ja, promenerande blir det förstås men det kommer inte med i statistiken. Få se hur det blir nästa vecka med gåggandet. Gäller att passa på medan det känns bra.
Vi har haft äran och glädjen att träffa släkt och vänner med båt under de senaste dagarna. Ja, egentligen mer eller mindre hela sommaren faktiskt. Lyxigt värre i 30-graders värme. Barnen har simmat. Vi vuxna också några gånger. Badat bastu, ätit gott, umgåtts och njutit av livet. Skapat minnen.
I förrgår firade vi också vår 14:e bröllopsdag hos goda vänner. Målningen på oss gjorde min man för ganska många år sedan. Fin, visst?
Liljekonvaljer och cancer 