Sista docetaxel-dosen och om tre veckor blir det andra bullar. Den här veckan är så fullbokad med härligt skärgårdsprogram (långt borta från Ålands nordliga vindar. Hmpf), så den kommer att gå i ett huj! Har vågat göra planer igen eftersom dethär giftet inte nämnvärt tycks påverka måendet.
Fredagens blodprov visade grönt ljus! Endast neutrofilerna (1,08) låg lite under referensvärdet (1,5-6,7) men det var så lite och sköterskan ansåg att det hunnit stiga sedan det togs i fredags. Behandlingen fortsätter som planerat.
Däremot följande, CEX (=CEF utan F och istället kombinerat med orala kapecitabin-tabletter), kan vara värre. Jag frågade om förväntningarna på basen av mina värden och kroppens reaktion hittills. Sköterskan kunde inte säga så mycket annat än att det är individuellt. Vissa tycker docetaxeln, som jag nu alltså skulle få sista dosen av, är jobbigare och andra tvärtom.
Det var en välbevakad promenad från centrum till kliniken (drygt 3km), vidare till Vallgård för att träffa en fd kollega (knappt 3km) och sen till tunnelbanan (2 km). Gränsbevakningens och försvarsmaktens helikoptrar (tror jag) svävade ovanför, eftersom min rutt gick både längs och över Mannerheimvägen, som skulle avstängas och Puttenisse antagligen skulle ta den vägen. Man vet inte om det är bra eller dåligt att röra sig i samma områden. Dels är man omringad av poliser och andra säkerhetsmyndigheter, dels finns det väl en orsak till deras närvaro. Ödets ironi vore att råka ut för en bombattack på vägen till cancerkliniken. Alla har vi våra chanser att lämna spår för att bli ihågkomna bland kommande generationer. Den här lyckades jag dock undvika. Lyckligt hemma igen.
Liljekonvaljer och cancer 