En sak som faktiskt har legat i bakhuvudet hela tiden, också innan jag blev sjuk, är det relativt allmänna och sorgliga faktum att folk förändras efter en kris. Man har liksom inte värderat sina dagar innan de ser ut att bli färre än väntat (upprepar mig själv här: vad är väntat egentligen?).
Det finns en hitlåt med Passenger, där de sjunger om att man börjar sakna solen då det börjar snöa, ljuset då det håller på att slockna. Om att man uppskattar det man haft då man håller på att förlora det.
Visst är det en naturlig reaktion, att ta saker och ting förgivet i den hektiska vardagen och man kan ju inte heller 24-7 gå runt och vara beredd på att sista stunden är nära. Lite sparkassa kan vara bra att ha. Men ändå. Lite synd är det, att inte uppskatta vad man har medan man faktiskt har det. Livet.
Idag ska det kalasas. Det kommer att bli kaos med hundar och ungar, kladd på diverse ytor och trångt i köket. Potatisen blir antagligen överkokt men dillpeston kommer att få beröm! Härligt! Detta är livet! Vem vet hur många kalas var och en hinner med och hur många gånger vi hinner ses. Så passa på och ta vara på stunden! Även om kakan är lite klimpig och cake popsen saknar pinnar. Suck.
Liljekonvaljer och cancer 