Jobb och samvete

Jag har hela tiden hållit regelbunden kontakt med kollegor och förman trots att jag officiellt är sjukskriven. Eftersom jag inte visste hur jag skulle må och orka och inte hade scheman med läkarbesök och undersökningar för att möjliggöra planering av arbetsresor och möten, beslöt jag mig för att hålla mig borta. Nästan helt och hållet. Då och då har jag hjälpt till med (*blandat mig i*) ärenden och projekt som jag haft mest kännedom om. Det finns tre (själviska) orsaker till att jag inte helt lämnat mig utanför jobbet och till och med uppmuntrat diverse kollegor att ta kontakt om de tror att jag kan hjälpa dem med minsta lilla sak:

  1. det betyder att jag inte är bortglömd (kära kollegor, fortsätt att ringa och skicka meddelanden!)
  2. jag får veta hur min ersättare klarar sig genom allt kaos som blev på hälft (jag tänker på dig dagligen. Nästan)
  3. jag håller mig up-to-date med vad som är på gång och det blir lättare att komma tillbaka

Å andra sidan har jag till min förskräckelse njutit av ledigheten så jag nästan får dåligt samvete. Så här med facit i hand hade jag kanske kunnat jobba mer officiellt också under dessa veckor. Kollegorna och chefen är förstås glada över att jag mått bra, eftersom tillståndet ändå är allvarligt och de kan känna sig bättre till mods då det vet att jag har det bra. Det har de sagt. Och dessutom tröstar jag mitt dåliga samvete med att jag högst sannolikt kommer att bli sämre och att det försvagade immunförsvaret också orsakar vissa begränsningar.

Idag träffade jag några släktingar och reflekterade över det här med jobb. Jag berättade hur det känns, att det faktiskt är skönt att vara långledig (förlåt, chefen) trots att jag trivs på mitt jobb och till och med har trott att jag hör till riskgruppen som kan utveckla arbetsnarkomani. Jag kanske har anlag för att bli levnadskonstnär också. En lagomjobbare. En dagdrivare. Hjälp!

(Bör tilläggas att med tre barn, hund, hus och man finns det behov av markservice som håller en sjukskriven men fullt funktionsduglig nästan-arbetsnarkoman sysselsatt. Så man kan stryka ”dagdrivare” från tidigare utlåtandet. Inte en chans!)

Det här var det mest arbetsrelaterade och anonyma jag hittade bland mina bilder: en tidig vårvintermorgon, Västra hamnen i Helsingfors, genom fönstret:

3A59135B-29B6-46EB-B63B-B8DC109B45B1

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s