En dokumentär

Snubblade häromdagen över en dokumentärfilm om den forne ManU-spelaren Rio Ferdinand. Hans fru Rebecca gick bort i bröstcancer vid en ålder av 34 år. En fin berättelse men jo, sorglig, det kommer man inte ifrån. Och det är klart man ser den med lite andra ögon i den här situationen. Rebecca blev behandlad men fick återfall.

Tillbaka till konsten att njuta av livet och att min ”situation” inte har ändrat på det. Det som har ändrats är att jag och min man funderar på framtiden på ett annat sätt och på de olika rutter vi har framför oss. Farleder som korsas och steniga vatten och vi kan inte själva påverka rutten, inte helt och hållet. Vi styrs dit av oberäknerliga undervattensströmmar och får ta det som kommer. Med målet att rädda familjen, såklart, på sätt eller annat. Med en nautisk bakgrund ska vi väl fixa det, och besättningen ANHÖRIGA är stor och kärleksfull nog att hjälpa oss (dem?) framåt. Sakta men säkert.

Blev lite sorgligt idag men en del av processen det också. Som avrundning dagens positiva: eftersom jag nu är inne på min andra capecitabine-vecka kommer midsommerveckan att vara totalt cytostatfri – wohoo! Jag kommer att få en paus på 10 dagar, eftersom min nästa iv-dos skulle varit på midsommarafton men kliniken har stängt för oss icke-akuta-fall då. Så nästa dos och följande tvåveckorsperiod av capecitabine blir först från måndag efter midsommar. Ibland har man tur och får lite tröst då jag nog kommer att vara hårlös då också.

Midsommarrosen har säkerligen blommat ut före midsommar så bäst att arkivera den nu: