Skolavslutning!

Det blev en rörande avslutning. Härliga program, fantastiskt väder! En av de mest minnesvärda hittills. Av flera orsaker.

Jag började dock med att chockera en mamma-bekant i byn… Vi kom bredvid varandra in till skolgården och hon frågade ”Hur är läget?” Så där som man frågar utan att räkna med att få ett svar som hon fick den här gången… ”Ja, jo, jag började min cytostatikabehandling igår. Så det kunde ju varit bättre”. Hon gav mig en kram och jag fick bråttom att tillägga ”Jag mår bra och prognosen ser bra ut”. Sen började avslutningen. Jag bad henne om ursäkt med ett meddelande efter festen. Det var inte meningen att släppa bomben så där.

Ettorna och sexorna stod för programmet och min äldsta flicka i sexan strålade som Pippi Långstrump! Hon höll också tal som ordförande för elevkåren och fick ett stipendium ackompanjerat med rektorns ord ”en med många strängar i sin harpa”. Mellanflickan fick kamratstipendiet i sin klass, som klassen själv har röstat fram. #kanmanvarastoltare #duktigabarn #domklararsig

Och de små ettorna sen! Så fint de sjöng och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka: ”Full av många konstiga kringelkrokar är vår värld. Så villande, förbryllande är allting på vår färd”. Så vacker text och melodi (ursprungsspråk finska: Ihme ja kumma).

Dagen fortsatte med festligheter; studentkalas hos grannen och tapas på terrassen hos en annan grannfamilj. Vilken lyx att vandra från ett hus till annat och dukade bord! Vi (jag, mannen, pratkvarnen och hunden) hann också med en promenad mellan bjudningarna. Inga känningar av biverkningar. Skönt.

Och Junior fixade sitt maraton!! Härligt, bra jobbat! Här får du två återvunna rosor: