Cytostatika del 1/6

Så var vi igång med medicinska behandlingen.

Igår kväll, torsdag, började jag med kortison för att förhindra eventuella allergiska reaktioner av cellgiftet som i sin tur skulle ges idag. Fem tabletter kortison igår, fem i morse och ytterligare fem ikväll. Det ska tas på samma sätt i samband med docetaxel-preparetet (intravenöst cytostatika), d.v.s. var tredje vecka. Kortisonet kunde göra det svårt att sova men för mig gick det riktigt bra. Vaknade tidigare än vanligt men tror inte det var kortisonet… Andra biverkningar kan komma senare. Listan är lång men för att nämna några: viktökning, akne och ”känsla av euforiskt välbehag”. Beställer den sistnämnda, tack! Den lyser tyvärr med sin frånvaro. Lyckligtvis de andra också!

På vägen till kliniken for jag via apoteket och hämtade mina läkemedel. Det viktigaste var capecitabine; ett cytostatika i tablettform som har visat bra resultat för just den här typen av bröstcancer i kombination med det intravenösa docetaxel-preparatet. Tabletterna tas under två veckors tid, morgon och kväll fr.o.m. iv-behandlingen. Den har också en lång lista på biverkningar. Man ska söka sig till akuten för tre av dem (kraftig diarré, bröstsmärtor i samband med ansträngning och feber) och avbryta behandlingen. Hoppas det inte behövs.

Väl framme i väntrummet kollade jag ännu jobbmailen (vilket jag inte gjort alls ofta). Jag bad en kollega sköta koordineringen av ett projekt som vi haft på gång i ett drygt år nu och som till stor del varit på mitt ansvar. Min kollega ställde upp utan att tvekan, trots att hon vet att projektet inte tagits emot med hurra-rop i alla delar av vår organisation. Det är förståeligt och en komplicerad helhet (haha – nu gissar jag att de kollegor som läser undrar vilket projekt det gäller! Tyvärr. Kan inte avslöja. GDPR). Igår, torsdagen 31.5, var det meningen att gå igenom läget och följande steg. Vi bokade det tidigt i våras och det var jättesvårt att få alla nyckelpersoner med. Kollegan min skickade ett sms igår om att det varit en jättelyckad dag! Härligt – stort tack för att du ställde upp! Och tack till er andra på jobbet också, för era omtänksamma och uppmuntrande meddelanden! Jag hoppas ni klarar er där ni reder ut allt det som blev på hälft och hastigast möjligt överlämnades åt er… *dåligt samvete* Jag siktar definitivt på att komma på kaffetillställningen som ni ska ha om ett par veckor!

Medicineringen tog ca två timmar och jag fick kylvantar och -sockor att sätta på mig. Antagligen för att minimera bieffekterna i huden på händer och fötter. Sköterskan talade åt oss (vi var tre i samma rum) som om vi vore dagisbarn, riktigt gnälligt, så jag försökte mitt bästa att inte kasta mer ved i ugnen. Veckans förbannelse tycks vara pratkvarnar på 7-årings nivå. Enda felen var att den ena av dem var närmare 30 och vi som lyssnade lite äldre och den andra underhöll mig då jag efter en träningspaus försökte klara av en löpmil.

Efteråt var det meningen att jag skulle beställa taxi, som man har rätt till då man inte är kapabel att köra bil. Det var kö till telefonen man skulle använda för ändamålet och jag fick också veta att taxin försöker samla ihop flera passagerare på samma gång och åker turistlinjen runt stan och förorter. Ja, det klarar jag mig bra utan. En rundtur med cancersjuka som medpassagerare? Nej tack. Jag gick de knappa tre kilometrarna till min mans jobb och åkte hem med honom när han var klar. Nästa gång ska jag be min pappa komma. Ingen cancerbuss för mig.

I skrivande stund har det gått 4h sedan jag lämnade kliniken och inga känningar. Tabletterna som jag börjar ta ikväll borde orsaka fler bieffekter och de torde även bli värre när kortisonet försvinner ur kroppen, inom 2-3 dagar.

Här ligger jag med min Michael Kors och blir förgiftad.