Ute och cyklar

Det har blivit en hel del promenader för mig sedan jag för knappt tre veckor fick lov att göra ”korta vårpromenader”. Saldot visar nu på 96 km och jag har haft som mål att genomföra en full löpmil ännu före cytostarten (heh) på fredag.

Jag fick vatten på min träningskvarn igår då cancerläkaren ifrågasatte min vikt som jag själv angivit. Hon tyckte jag såg slankare ut än så. Ja såklart. Det är skelettet som väger. Har jag alltid tänkt. Och nu är det vetenskapligt bevisat också! Men ja, då vill man ju uppehålla den, ”slankheten”. Så jag bestämde mig att prova på onsdag och yngsta dottern ville följa med. Det löpte någorlunda (såväl värmen som sällskapet krävde sin beskärda del av både psykiska och fysiska krafter…). Sakta men säkert och full mil blev det! Målet uppnått med en dags marginal!

Om den här ungen använde hälften så mycket energi åt att trampa istället för att hålla munnen igång, skulle vi vara på god väg att få en världsmästare i terrängcykling i huset. Lyckligtvis räcker det med ett ”mmm” eller ”mmhm” på de flesta ställen. I bland hinner man inte ens med det mellan raderna. Sista utlåtandet kom när vi nästan var framme på gården: ”Mamma kan du tro att jag faktiskt orkade hela vägen?!!”

Älskade, härliga unge, som i morse tyckte det var tur att mamma blev sjuk. ”Då får jag vara hemma hela sommaren”. Inget ont som inte har något gott med sig!