Varför jag? Varför inte?

Jag har nästan 40 friska år bakom mig. Inga krämpor eller smärtor, aldrig haft. Förutom under mina tre förlossningar som alla resulterade i friska barn. Om barnen hade råkat ut för det här eller motsvarande skulle jag förstås gett vad som helst för att få byta plats med dem. Man får inte göra byteshandel i livet (tror jag, eller kanske har mina böner blivit hörda?), men jag vill ändå tänka hur glad jag är att det var jag och inte något av dem. ”Glad” kanske inte är det bästa ordvalet men ja, ni förstår.

Vidare har jag upplevt Den Stora Kärleken, fått studera och jobba med det jag velat och med kompetenta och sympatiska kollegor (jag vet att ni läser – tack för allt!). Har härliga väninnor (som jag inte tar så bra hand om alltid men tack för att ni finns) och nära och kära relationer till släktingar och andra nära som jag har turen att ha i mitt liv, även om det med en del blivit mer sporadisk kontakt med åren.

Om detta öde hade kommit emot mig 10-15 år sedan hade jag nog tyckt ”varför jag, varför nu”, blivit lite knäckt. Grubblandet över allt det jag INTE hunnit uppleva eller nå i livet hade fått övertaget. Men nu – näe. Min mamma sa också, när hon blev sjuk för tredje gången att hon var tacksam över de extra tio åren hon fått sen första diagnosen.

Yngre människor drabbas. Barn drabbas. Många föds med diverse fysiska eller psykiska störningar, kan inte funktionera som friska människor och stöter på praktiska utmaningar i vardagen eller lever i ständiga smärttillstånd. Det finns så mycket grymhet och olycka i världen (man behöver inte ens titta långt utanför sina normala vardagskretsar och det kan till och med finnas bland dem). Många skulle gärna ha valt mitt liv istället för deras egna även om de fick cancern på köpet som 38-åring. Det är jag fullständigt övertygad om.

Jag har funderat på livets slut. Läste för några år sen delar ut författaren/journalisten/musikern Kristian Gidlunds blogg. Han var sorgsen över att inte hinna leva och ledsen över att inte hinna få barn. Han blev 29 år. Jag har helt annat läge.

Det som gör mig lite nedstämd är förstås att mina anhöriga är och blir ledsna om mitt livs seglats slutar tidigare än väntat (ja, vad är väntat egentligen? Vad kan man räkna med?). Barnen förstås, mannen min, hans familj och min, som redan upplevt en stor sorg i och med mammas bortgång och med samma öde dessutom. För dem blir det nog, ja. Tufft. Jag slipper ju det!

Men alltså nu har jag inte kastat in handduken. Jag tycker bara det gör mig bra att reflektera över det här också och komma ihåg allt det goda. Inte fokusera på det andra, det negativa. Fokuset på det goda i livet kan försvinna då cellgifterna med sina grymma biverkningar kommer in i bilden. Ännu viktigare att tänka på det positiva nu och kanske lättare hitta tillbaka till de tankarna mellan och efter behandlingen. Oavsett utgången.

Jag har lång väg kvar till en nivå där ”situationen inte kunde vara värre”. Så det så. Jag njuter av sommaren så jag nästan får dåligt samvete! Men bara nästan. Och fråga mig pånytt efter några cellgiftsomgångar, haha! Då ska jag gräva fram det här inlägget och tänka ”va 17 inbillade jag mig egentligen?! Att det här ska gå att segla igenom i medvind??”. – Nej, det gör jag inte. Jag har googlat.

Dagens bild blir en av många blommor som kollegor (nuvarande och före detta) och vänner har hämtat och skickat åt mig: