Datortomografi

Nervöst värre, eftersom instruktionerna som sagt var att ”urinblåsan ska vara så full som möjligt”. Med tre förlossningar måste man väl vara lite orolig över hur det ska sluta…

Jag fick en stor mugg med vatten genast då jag registrerade mig (hade druckit rejält hemma också), böt om till sjukhuskläder och sköterskan satte en kanyl i armvecket. Via kanylen skulle de spruta in jodhaltigt kontrastmedel i kroppen precis innan avbildningen skulle göras. Det här ämnet skulle dessutom göra så att det känns som att man kissar på sig! Herrgud. Hur ska man veta att man faktiskt inte gör det på riktigt?! Var riktigt nervös nu. Men sen tänkte jag att om flera tusen tanter (=äldre än mig) klarar det så ska väl jag också. Fokusera, var beredd, knip ihop.

Datortomografi-maskinen påminner till utseendet om SPECT-CT; den är en rund sak som snurrar och har högt ljud. Man åker igenom den liggande på britsen, på rygg. Det hade jag kollat upp innan. Själva avbildningen tar endast någon minut.

Sköterskan berättade också att kontrastmedlet belastar njurarna och att man därför kollar njurvärdet på förhand (blodprovet som togs för två dagar sen). Sen skulle man dricka mycket resten av dagen för att få ämnet ut ur kroppen.

Jag hoppas verkligen ingen såg mig där jag satt på en brits med sjukhusklänning på mig och kanyl i armen i väntan på min tur. Och att det inte fanns en kamera där.

Sköterskan hade informerat mig om undersökningens gång. Hon berättade om kontrastmedlet och sa att en mansröst kommer att be mig andas in, hålla andan, andas normalt. I det här skedet (jag satt alltså och väntade, trodde jag var i ett slags väntrum) var kanylen inte kopplad nånstans. Sköterskan lämnade mig ensam efter att ha gett dessa instruktioner. Så satt jag där i flera minuter, inget hände. Jaha? Plösligt hör jag mansrösten ”Andas in” och under en bråkdels sekund (min tankegång är riktigt riktigt supersnabb) hann jag tänka: vad f-n? Här ska jag väl inte bli avbildad?! Kanylen är ju inte ens kopplad till någon vätska i andra ändan?! Digitalisering, teknisk utveckling och bluetooth?! Nej, inte möjligt med vätskor i dagens läge. Tror jag.

Men eftersom sköterskan informerat mig om mansrösten, gjorde jag för säkerhets skull som han sa. Med tidigare nämnda frågor snurrande i huvudet. Jag satt där och andades in, höll andan, andades ut. Flera gånger. Bluetooth, kissnödig, sitt stilla.

Efter ett tag öppnades dörren. ”Nu är det din tur”. Ja, just det. Vad bra. Här har jag suttit och väntat. Och gjort ingenting speciellt. Inget alls faktiskt.

Jag hade alltså hört (och följt) instruktionerna avsedda åt patienten före mig. Suck. Varför kunde hon inte säga det?!

Sen krånglade maskinen också. Så de sprutade in kontrastmedlet i flera etapper (via en slang. Inte bluetooth) eftersom avbildningen måste göras ganska fort efter att medlet sprutats in. Det var inte så farligt som jag tänkt mig. En varm känsla i halsen och mellan benen men inte riktigt kissa-på-mig-känsla. Visserligen är det ett tag sen jag gjorde det senast.

Resultatet av den här undersökningen torde jag få inkommande tisdag, 29.5, då jag har tid till läkaren igen. En avgörande dag, eftersom spridningen av cancern syns på dessa bilder och spridd bröstcancer är obotlig.

Avslutar här för idag. Med en hälsning från morgonpromenaden – blommande och doftande syren!