Den ovanligaste formen (enligt ett par olika källor 10-15 % av bröstcancerfallen) och är typisk för oss relativt unga kvinnor som drabbas. Den med sämsta prognosen och som är svårast att behandla. Förnyar och sprider sig lätt, också genom blodomloppet.
Det fick vi veta (min man var för första och hittills enda gången med mig på mottagningen) fredagen den 4.5. Positivt var att cytostatika effektivt tar kål på den här sortens cancer. Och ja också det, att endast en lymfkörtel var sjuk och att det kanske inte skulle ha behövts göras axillarutrymning. Så det var ju bra – att allt som kirurgiskt sett hade kunnat tas bort var borta. Eventuella metastaser på andra ställen måste utredas och oavsett om det hittas eller inte, blir cytostatika följande steg i behandlingen.
Ett team av experter inom branschen skulle ha ett möte följande tisdag för att fastställa vårdprogrammet (det hör till normal praxis). Eller egentligen gör de en rekommendation, eftersom patienten är med och gör slutliga beslutet. Fick ny tid till onkologen, inkommande fredag 11.5. Och begränsningen att gå ”några tiotals meter”. Hoppsan. Det har jag nog allt överskridit. Men såret hade läkt jättebra och ena dräneringsröret börjat växa fast, vilket tyder på frisk vävnad. Typ. Om vätska ännu samlas, ska jag komma pånytt och punktera området. Det låter ju mysigt.
Barnen fick veta samma kväll och den äldsta blev lite blank i ögonen. Men jag sa att det hittades bara pyttepyttelite cancer och att den har tagits bort. Samt att jag kommer att få starka mediciner för att vara på den säkra sidan och förstöra även de mikroskopiska cellerna. Och det mesta var ju sant. Det var inte så mycket mer med det. De tyckte inte jag såg sjuk ut. Barn reagerar långt enligt hur föräldrarna förhåller sig och jag har utan ansträngning kunnat vara ganska normal hela tiden. Förutom de där två första dygnen i väntan på biopsi-resultat. Min man har kommenterat det; ”Hur kan du vara så NORMAL??! Du ska ju skrika och gråta och vara hysterisk??!”. ”Ja men den biten sköter ju du, så jag behöver inte”. Liten överdrift där, medges. Han har inte varit hysterisk. Helatiden. *fniss*
Nu blommar jordgubbarna!
Liljekonvaljer och cancer 
Jag har varit ”normal” under hela tiden och nu är behandlingarna över.
Det kommer en sån tid för dig med.
GillaGilla
Åå, kul att höra! På nåt sätt känns det som att folk tror man a) låtsas vara normal/försöker skydda omgivningen eller b) inte förstått realiteten. Man får liksom inte leva med cancer? Ska kolla din blogg också!
GillaGilla
Folk säger fortfarande till mig att det kommer att komma ett bakslag, att jag lixom inte har fattat det efter 11 månader. Eh? Jorå, jag fattar men jag har sett på det som ett projekt, inte som en dödlig sjukdom. Det har hjälpt mig.
GillaGilla
Ja precis! Jag har också hört ”ja men vänta bara tills cytostatikabehandlingen börjar”. Varför i h-ete ska man sparka på en som redan ligger men försöker krypa i alla fall? Att vara förberedd i all ära men gränser finns väl. Dessutom är reaktionen på cytostatika individuell.
Läste som hastigast dina juli och augusti (måste ju börja från början) och känner igen din stil (min kost är dock inte alls lika hälsosam… den fick gärna vara det…).
GillaGilla