Operationen

Lägger upp ett till idag, för att småningom komma ifatt nuläget.

Jag fick åka med en granne till sjukhuset där operationen skulle genomföras. Det här var en klinik där man främst har dagsverksamhet; smärre kirurgiska ingrepp och patienten hem till natten. Bröstcancerpatienter stannar dock en natt.

0745 träffade jag en sjuksköterska som fyllde i en blankett med mina uppgifter. En massa frågor om medicinering och tidigare hälsoproblem. Inga konstigheter. Klädbyte, personliga tillhörligheter in i skåpet med lås och fit for fight.

På agendan operation av bröstet och eventuell axillarutrymning, vilket betyder att lymfkörtlarna i armhålan tas bort. Det beslutet görs av kirurgen under själva operationen på basen av patologens analys. Kirurgen har förstås redan en uppfattning om läget på basen av resultat från tidigare undersökningar såsom biopsi, magnetröntgen och SPECT-CT. Nåja, anestesiläkaren (en lustigkurre!) gör sitt och efter 3,5 h blir jag väckt. Lite yr förstås men registrerar bekräftelsen på att det gjorts axillarutrymning. Alla 24 lymfkörtlar har tagits bort. Kirurgens första kommentar var att ”läget inte var så dåligt som väntat”. Jaha. Goda nyheter antar jag.

Slumrar till lite ännu under eftermiddagen och njuter av servicen när hungern är tillbaka. Råkar komma ishockey på tv och hemmalaget spelar. Heja heja! Sköterskan kommer in precis vid en kritisk punkt, missade slutet. Jag frågar sköterskan om hon hade följt med hur det gick. Nej, det hade hon inte. Tacka vet jag text-tv, absolut snabbaste sättet att få reda på resultatet! Och ja, vi vann!

Senare kommer familjen på besök. Så roligt att se dem! Vid dethär laget vet barnen ännu inte att det är cancer det gäller. Vi beslöt oss att berätta om en vecka, då jag fått samtliga resultat om vad som hittades (lymfkörtlar, cancercellernas specifika art, tumörens exakta storlek etc.) och får veta noggrannare om vad som ska hända härnäst.

Natten går sömnmässigt riktigt riktigt uselt. Dräneringsrören, 2 st, som kommer ut från ett hål i sidan, under armhålan, gör att man ska sova på rygg. Vem 17 gör det??! Inte jag i alla fall! Lyssnar på trafiken, ventilationen (som är avstängd mellan kl. 22 och 06), läser, spelar på min ipad, slumrar till, vandrar runt och räknar minuter. Nattsköterskan bad mig komma och be om sömntabletter om det blir svårt att sova men jag vill inte störa henne mitt i natten. Hon syns inte till vid receptionen. Kanske hon också har möjligheten att slumra till lite eftersom vi endast är två patienter där under natten? Bra att någon lyckas med det.

På morgonen kommer anestesiläkaren in. Jag hälsar och tackar för igår, för att jag somnade och vaknade. ”Ja, jo, det hör liksom till mitt jobb” svarar han. Skämt åsido. Man har ju läst skräckhistorier där anestesiläkaren inte lyckats. Obehagligt!

Kirurgen kommer lite senare och säger att det hittades cancerceller i en av de tre lymfkörtlar som analyserades under operationen. Lymkörtlarna som skickades med snabbleverans till patologen var alltså de tre som den radioaktiva vätskan i SPECT-CT undersökningen visade sig sprida sig till först (portvaktskörtlar). Cancercellerna sprider sig på samma sätt. Tror jag det var. På basen av förhandsuppgifterna hade kirurgen varit beredd på större spridning i lymfkörtlarna. Axillarutrymningen hade trots det gjorts, för att vara på den säkra sidan eftersom man ändå hittade en metastas. Han tillade dock att det kanske var en onödig åtgärd. Men positivt! Operationen torde ha gjorts med god marginal alltså! Man läser också om fall där det blivit en operation till eftersom någon cell blivit kvar efter första gången. Sorgligt. Vidare i diskussionen rekommenderar han mig att kontakta psykolog (varken första eller sista gången ämnet kommit upp under mina läkarbesök) och frågar om jag vill ha ångestdämpande mediciner. Diskussionen fortskred ungefär såhär:

Jag: Nja, det tror jag inte, men nånting som hjälper en att somna kanske, eftersom det är så obekvämt och förra natten gick jättedåligt?

Kirurgen: Kanske lite antidepressiva?

Jag: Nja, känner inte behov av det men jag kan ha svårt att sova pga dräneringsrören.

Till sist blev det en kompromiss – han skrev ut lugnande tabletter mot ångest som samtidigt gör det lättare att somna. Suck. Tog dem de två första kvällarna och nu står de i skåpet. Psykologens uppgifter har jag inte (ännu?) kollat upp.

Mannen och yngsta barnet hämtar mig under förmiddagen och följande läkartid om en vecka. Då ska dräneringsrören tas bort, såret kollas upp och resultaten från operationen gås igenom. Körförbud, gymnastiska övningar för armen och axeln samt korta promenader är vad som gäller tillsvidare. Blah. Jag som sprungit 8-15 km flera gånger i veckan och mår bra, förutom rören som hänger ut från sidan och påsarna jag släpar på. Bara att bita ihop och ta en dag i taget. Om en vecka får jag säkert röra på mig mer. Istället för att ringa psykologen *himlar med ögonen*

Såhär såg jag ut på kvällen efter operationen (notera detaljerna: min favoritblomma liljekonvaljen, dräneringsrören, väskan som påsarna ligger i och droppställningen. Samt den glada minen!):

Mamma på sjukis

 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s