Diagnosen

Det har nu gått en dryg månad sen jag fick statusen ”cancerpatient”.

Hittade en knöl, en stor, helt plötsligt, i början av april. Jag har inte kollat mina bröst sådär jättenoga *skäms*, eftersom jag inte tänkt mig höra till riskgruppen ännu. Dumt, såklart. Dessutom har mina bröst alltid varit lite knöliga av sig och jag tänkte att det här var en uppsvullen mjölkkörtel eller liknande. Kontaktade min läkare den 10.4 och fick tid till radiologen inom en vecka (hade fått ännu snabbare men jag var själv upptagen under slutet av den veckan och kunde inte i mitt schema klämma in en tid för undersökning…). Min tid hos radiologen för ultraljudsundersökning samt mammografi blev således måndag morgon 16.4.2018.

Radiologen konstaterade omedelbart att knölen är en tumör och att han genast skulle ta en biopsi av både den och en lymfkörtel som var svullen. Där och då på undersökningsbordet började tårarna rinna. Det var tufft, en chock, och under några sekunder övervägde jag att sjukskriva mig med omedelbar verkan. Jag hade lovat hålla en presentation inom företaget jag jobbar för och ville ändå inte avboka endast en timme på förhand. Dessutom skulle läget ändå vara detsamma. Så jag tog mig dit och var ”normalt” på jobb resten av den dagen samt tisdagen och halva onsdagen.

Resultaten skulle komma om två dagar, på onsdag, och suck vilken väntan och vilken mängd googlande jag (och min man) hann med under den tiden! Läste att många väntade 1-2 veckor, även längre, så jag kände mig trots allt lyckligt lottad. Sov och åt knappt under dessa två dagar och vad gäller föräldraskap så var det med och nöd och näppe (och tack vare sin egen aktivitet) barnen fick sina basbehov uppfyllda.

Onsdagen kom och läkaren ringde på eftermiddagen med ett vid det här laget väntat resultat. ”Sitter du ner? Jag har dåliga nyheter, dock inte helt katastrofala”. Läkarens positiva tillägg berodde på att biopsin av lymfkörteln var frisk. För tumörens del gällde  duktal bröstcancer (den vanligaste formen), G3. Efter lite googlande visade sig G3 vara den sämsta sorten som har största antalet cancerceller som delar sig. Med andra ord den mest aggressiva. Däremot var det bra att den inte verkade ha spritt sig. Wohoo!

Resten av onsdagen gick åt till att informera jobbet och anhöriga. Min familj (syskon och pappa) och min mans syskon och förlädrar, närmsta släktingar, vänner, chef och kollegor fick även de en ny status: ANHÖRIG. Jag klarade informationsrundan ganska bra, tycker jag. Däremot hade min man ganska svårt och en stor del av mina ”anhöriga” (usch vad deprimerande det låter) blev nog skärrade. Redan nu, efter två dagar, mådde jag bättre. Min färd genom ett oberäknerligt hav och en utmanande farled hade börjat.  Jag fick rejäla smällar genast vid avgång men nu hade min skuta stabiliserat sig bland kobbar och skär som jag nog skulle kunna navigera mig igenom trots bottenkänning då och då. Med lite hjälp av besättningen ANHÖRIGA förstås!

Äsch, det blev ett långt inlägg. Har som mål att göra ganska korta. Men eftersom jag har mer än en månad av tankar och händelser odokumenterade så har jag lite att ta igen!

22_5_2018_hav

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s