Ja, vad borde man göra? Annat än vara nedstämd, ha ångest och varken kunna äta eller sova? Prata med psykolog, mumsa på opiumtabletter och skriva av sig sin depression?
Har själv läst ett par snuttar ur några bloggar och tänkte inte det skulle vara något för mig. Tanken på att börja skriva, antingen privat eller offentligt, växte och mognade samtidigt som jag för sjuttonde gången åt en nära anhörig berättade om hur jag hittills upplevt min resa in i livet som cancerpatient och jag bestämde mig. Min ”situation” är just precis det. Min.
Jag tror att det jag kommer att skriva om väcker känslor (det här motiverar jag i ett senare inlägg). Jag tror det blir en annorlunda (b)loggbok där jag antecknar mer eller mindre regelbundet under obestämd tid. Termen ”obestämd tid” får en särskild betydelse för en som diagnostiserats med trippelnegativ bröstcancer. Välkommen ombord – bästa läsare!
Liljekonvaljer och cancer 
Tack för inbjudan! Hänger med.
GillaGilla
Jag har skrivit hela tiden. Det var mitt sätt. Om det som varit både viktigt och oviktigt. Det jag kunde se när jag var på rehab efteråt var att jag hade en fördel mot för många andra – jag hade pratat om det, fått feedback, hamnat i en gemenskap och fått skriva av mig. Behövs inga psykologer då. Inte för mig del.
GillaGilla
Ja, tänker lika! Dessutom lättare med den sociala biten; alla vet liksom läget och kan kolla upp eller låta bli.
GillaGilla
Det är en fördel absolut!
GillaGilla